Äventyr i Skottland. Del III. Upp i bergen!

Så äntligen kom dagen då det såg lite mer lovande ut på väderfronten! Vi åkte därför direkt upp mot Glen Clova på små slingriga vägar där man kan vänta sig ett förrymt får i varje buske! Väl framme vid parkeringen gjorde alla sig i ordning, och vi fick även betala en P-avgift!

Efter viss tvekan om vägval kom vi på rätt stig och trängde allt djupare in i dalgången. Den riktiga vandringen började efter att vi passerat ett högt viltstaket. Förmodligen har det uppförts så att inte hjortar och får inte skall skada naturreservatet.

Nu började stigningen på många hundra meter rakt upp. Stigen snirklade sig fram så det blev en ganska lång sträcka att gå, men vi tog den i etapper. På vägen upp låg det dessutom en liten plastlåda som vi bara måste öppna, ” Knapps of Fee”!

Nästa låda låg högre upp, på 1100 meter. Innan vi nått dit upp gav en i vårt sällskap upp, Paan som hela tiden haft en infektion i kroppen klarade inte den sista stigningen utan gav sig nedåt igen. Bättre att göra så än att falla ihop uppe på berget – det kan tilläggas att detta område inte har täckning för mobiltelefoner. Det kändes nästan som en scen ur sagan om ringen när Paan vände tillbaka!

På toppen hittades snabbt cachen ” My Delight”, tur att det gick snabbt för vinden var mycket hård här uppe! Vi tog skydd bakom högsta punkten för att logga och byta TB:s. Då dyker det upp en ensam vandrare och han sätter sig ett kort stycke från den plats där cachen skall ligga. Det verkade bli svårt att få tillbaka lådan. Tänka sig, muggalarproblem på en bergstopp – mycket skall man vara med om! Men vi lyckades dölja våra förehavanden, Hallén agerade flitig fotograf och övriga i gänget ställde sig för när Ingabo återplacerade cachen.

Nu gick vandringen ner mot ” Kilbo Path”, en gammal färdväg över bergen som även användes vid boskapsstölder när klanerna här uppe bekämpade varandra! Idag var det lugnt och fridfullt, bara man undvek att kliva på den taggtråd som fanns kvarlämnad lite här och var i landskapet. Vi övervägde att gå upp på en närbelägen topp för att ta ” ‘H’s first Munro” men avstod då dimman låg tät över det berget. Något vi ångrade lite senare när dimman där lättade men då var det inte läge att gå tillbaka. Vi gick istället nedför sluttningarna in i en vacker liten dalgång. Där stannade vi och åt lite och tittade på de förvildade fåren som levde sitt eget liv här uppe. Sedan styrdes stegen mot ” Kilbo Path – Old Deer Fence” som hittades lätt.

Sedan var man åter nere i skogslandet. Vi insåg här att Paan inte var helt utslagen då han tagit sig hit och loggat cachen! Vi återförenades senare när vi gav oss på ” Hairpin Bends – Red Craig”. Det fanns därefter ytterligare två cacher i dalgången som verkade lovande och som vi gav oss på. En av dessa, ”Capel mounth burn” kom dock att vålla oss stora problem. Det var en 1,5/2 cache men koordinaterna tog oss rakt upp för bergssidan in i tät granskog. Hinten antydde att det skulle finnas ett vattendrag och stenar, vi hittade ett dike, många stenar och ännu mera lera! Men ingen cache, vi sökte högt och lågt men det såg mörkt ut. Tillslut tänkte vi om när vi hörde en bäck susa i bakgrunden. Tänk om koordinaterna är fel? Vi gick bort till bäcken och där fanns cachen. Bara ett litet fel 115-120 meter fel bara….. Det var dagens besvärligaste cache!

Därefter cachade vi vår väg ut ur dalen och var åter i Edzell sent på kvällarna. Under dessa dagar åt vi middag efter 22 på kvällen, för en morgonpigg Hallén var detta inte det bästa, energin började avta efter några dagar av så sena middagar och det faktum att man ändå vaknade tidigt. Det tog några dagar att hämta sig.

Resten av resan innebar mycket cachande givetvis, totalt fick vi ihop 159 små lådor! Inte illa. Både cache 1400 och 1500 passerades för min del under resan. Nedan kan du se en del bilder från de följande dagarnas cachande och inte minst bilder från Stirling castle. Där låg ingen cache – det var resans viktigaste kulturella stopp – ja det är faktiskt sant – även vi kan bete oss som vanliga turister!