År 1658 utspelade sig en dramatisk händelse i Danmark. Karl X Gustav stod redo att i grunden besegra danskarna, men det krävdes ett våghalsigt beslut för att lyckas.
”Lördagen den 30 januari var det ännu mörkt när de första skvadronerna letade sig ned på isen utanför Hejls. Uppmarschen gick felfritt. När den bleka solen gick upp bakom krigarnas ryggar var hela det svenska rytteriet redan rangerat för strid udde på Brandsö. Skvadronerna var formerade i två flyglar som stod uppställda en bit från varandra. I mellanrummet var det tänkt att fotfolket och artilleriet skulle stå. De hade dock två mil att marschera för att nå ut till ön. De dröjde.” (Peter Englund, Den oövervinnerlige s. 545)
Detta drama fanns med mig när jag idag, i nådens år 2009, strax före kl 9 på förmiddagen nådde Kåsjöns strand och blickade ut mot Bockön och den cache som där så länge gäckat mig! Nu eller aldrig tänkte jag, man kan inte vara sämre än Karl X Gustav!
”En halvtimme förflöt i väntan. Efter att ha avslutat ett sista rådslag med sina generaler red en otålig Karl Gustav iväg läng fronten på de uppställda förbanden. Som en gest för att markera att avgörandet nu var fattat satte han det gamla välkända fälttecknet, ett knippe halm, i sin hatt och meddelade sedan – med hög röst kan man tänka – det gamla välkända fältropet: Hjälp, Jesus!. Aldrig har det väl låtit mer som en bön än nu, i det kalla morgonljuset ute på Brandsö.” (Peter Englund, Den oövervinnerlige s. 545-46)
De första stegen togs nu ut på isen!
”Allra först red vägvisarna, 24 ryttare under befäl av den löjtnant som under natten spanat inne i Tybrindviken. Sedan kom en förtrupp om 400 ryttare och 200 avsuttna dragoner. Att deras uppdrag inte som vanigt var att finna fienden, det kunde vem som helst se. Med sig hade de nämligen slädar, fullastade med bjälkar, bräder , plankor, stegar och halm. Deras uppgift var att förstärka isen där så behövdes, överbrygga råkar och vakar där så krävdes. Därefter följde den högra flygeln. Förbanden rycktes i rörelse med flera minuters intervall och töjdes genast ut till långa, glesa band, där varje ryttare tog ut ett ordentligt mellanrum till den framförvarande. Syftet var att minska trycket på isen. Krigarna rörde sig långsamt och försiktig framåt. ”(Peter Englund, Den oövervinnerlige s. 546)
”Isen levde under hästarnas hovar. Den bågnade, buktade och lät, knastrade, knakade och knäppte. Närhelst någon försökte öka takten och gå upp i trav, började den vibrera. På håll gick det att se hur tyngden från alla de här ryttarna och deras hästar fick hela den jättelika ytan av is att svanka svagt.” ”(Peter Englund, Den oövervinnerlige s. 546)
Man kan aldrig lita på vatten, inte ens i frusen form! Det var därför med spända steg som Hallén tog sig över mot Bockön. Dessutom vet man aldrig om det skall ligga några frilufsare på lur och kasta kottar på en när man kommer i land!
Väl över på Bockön hittades resterna av ett fältläger, men försvararna hade flytt när de såg att Hallén närmade sig över isen!
Genom oländig terräng skedde sedan en snabb framryckning, inom några minuter var cachen i min hand och en logg satt i boken – ÄNTLIGEN!! Ända sedan år 2007 har denna lilla burk legat här och retat mig, men nu är det problemet undanröjt! HÄRLIGT!
Detta fälttåg fick ett lyckligt slut och jag kunde lämna ön samma väg som jag kommit.
Strax intill Kåsjön ligger Hintjärn, en plats där det sägs bo ett sjörå!
Mycket underligt har utspelats vid detta vatten, än idag kan man faktiskt se fotspår….. är det sjöråt tro?
På väg hem kontrollerade jag min cache ”Trollpackan och mjölkhararna på Gaprefjäll”, märkigt nog var den borta. Verkligen trist då det var en påkostad burk, inte en normal burk under en sten! Jag börjar nästan undra om det är fråga om en stöld av min burk. Mugglare besöker inte denna plats! I bästa fall är den flyttad, men jag sökte över ett stort område utan att hitta den. Får se om den får liv på nytt eller om jag arkiverar den.
Halléns Geocachingäventyr 