Delhuvudets hemlighet

Mitt ute i Stora Delsjön ligger en hög klippö. Det är inte speciellt många som besöker ön, de flesta besökare i Delsjöområdet har endast sett den på avstånd när man gått runt sjöarna. I Fritz Stenströms klassiska hembygdsbok Örgryte genom tiderna ges en nästan spöklik skildring av Delhuvudet.

”Min följeslagare på vandringen i Kallebäcksbackarna, Rudolf Erikson berättade mig en sällsam händelse, han själv en gång upplevat här borta i ödsligheten. Det var sent en sommarafton för många år sedan, han hade haft ärende till en bekant på Skårs Höga, men ej träffat denne hemma samt beslöt att för att fördriva tiden gå ned till bergen vid Delsjön; det är nämnt att Klöfveåsen stryker fram här tätt till sjön. Han var ej ensam utan hade med sig en försvarlig bulldogg med ett otäckt grepp i käftarna, om så skulle påfodras. Sommarkvällen var så underbart fager, att han beslöt sig för att övernatta med sin kamrat vid sjön och där invänta morgongryningen. Klockan kunde vara mellan tolv och ett midnatt, så blir han varse på den tvärs över liggande ön, Delhuvudet, en underlig skepnad på den beriga öns översta krön. Avståndet var ej längre, än att han tyckte sig kunna se, att väsendet hade mänsklig gestalt, där det avtecknade sig mot högsommarnatthimmelen, men ögonen lyste infernaliskt svavelglänsande. Det är ej undra på att vederbörande kunde börja tro, att själva avgrundsanden drev sitt spel på Delhuvudet, så mycket mer som den mystiske varelsen började uppäva de mest ohejdade diaboliska oljud. Det lät som de hemskaste hånskratt. Den modige och uppkäftige bulldoggen hade härav alldeles tappat couraget och skalv som ett asplöv. Det hela började bli lite kusligt, då fick Erikson tag i ett par träpitar, som han för att göra sig bemärkt slog mot varandra så det smällde. Och det gjorde susen. Den höga gestalten på berget kände sig obehagligt observerad, – lyfte på ett par väldiga vingar och tog till flykten, det var en stor berguv.” (Örgryte genom tiderna, del II, s. 27.)

På denna spöklika plats placerades i juni förra året en cache ”Isola”, av FamiljenRotfrukt. Den har legat och irriterat mig ända sedan dess. Men nu när kylan gjort vattnet möjligt att beträda skulle denna cache betvingas. Det blev en biltur med Lingon upp till parkeringen vid Brattklevsudde, där väntade bgr01 och efter en stund anslöt även iller. Vi tittade ut över viken, som heter Blommaskogsviken, den såg säker ut, vi klev ut på isen och tog oss mot cachen ”Moneymaker”, den hade jag tagit tidigare – FTF faktiskt! Där var en annan grupp cachare på väg uppför sluttningen från sjön. Det blev ett gemensamt sökande. Jag deltog inte utan njöt av att se hur cachare efter cachare gick bredvid och nästan tog på cachen utan att upptäcka den. Det är lite tillfredsställande då jag har en exakt likadan cachen – många har haft problem med den! Men så fick en ur den andra gruppen syn på cachen – hittad!

Vi fick en trevlig pratstund innan vi gick mot nya cacher. Nu skulle vi korsa den tjocka isen över mot Delhuvudet, eller Storön som den också kallas. Det är ganska fantastiskt att tänka sig att denna ö är en skapelse av människohand! Före år 1777 var Delsjöns yta nästan 6 meter lägre än idag, då byggdes en kvarndamm på den plats där det ännu finns en damm – där kanotuthyrningen idag finns. Innan G.B. Santesson (han var även betydelsefull köpman i Göteborg som gjort sig en förmögenhet under sillperioden) på Kärralund lät höja Delsjöns yta var Delhuvudet en del av en barriär mellan Delsjön och Lilletjärn som sjön söder om Delsjön hette. Ön är alltså relativt ung, därför finns inte något bättre namn på den än Delhuvudet eller Storön. Denna förändring av Delsjöns yta är ganska obekant, även om jag gjort mitt bästa för att sprida informationen via min bok ”Storstadens utmark”.

Vi tog oss utan problem över sjön till Delhuvudet och uppför öns sluttningar. Det tog inte många minuter innan Lingon hade hittat rätt hål. Burken togs fram och blev loggad.

Därefter ställde jag in min GPS på ett nytt mål, som inte var en cache – utan något ännu mer spännande! Delhuvudet bjuder nämligen på fler hemligheter än enbart spöklika figurer i sommarnatten!

I Göteborgs Handels och Sjöfartstidning berättades det i en artikel 4/8 1932 med rubriken Trollrunor på en ö i Delsjön? om en anställd vid vattenledningsverket (Sjölyckan), som hittat en berghäll på Delhuvudet där det fanns två runor och en bild av en oxe. Man skriver att fyndet gjorts på öns södra sida, terrängen där är sumpig och föga inbjudande till promenader. Det är sällan folk har sina vägar till ön, ens vintertid. Ristningen hittades på en lodrät berghäll som rester sig ur den sumpiga och ljungbevuxna marken. En reporter och fotograf från tidningen skickades dit och fotograferade ristningen. Den kände fornforskaren och överläraren J. Alin fick se bilden, han var dock skeptisk till om den verkligen förhistorisk. Alin konsaterade att runorna var f och r, möjligen ett yngre runalfabet. Möjligen, sa Alin, kan det vara fråga om någon form av besvärjelse eller trollformel. Men han var misstänksam mot att ristningen hade en alltför spetsig utformning, man brukar inte rita djur med spetsiga ben.

En kopia av denna tidningsartikel finns i Stadsmuseets arkiv, på den finns en notering av dåvarande chefen för arkeologiska museet; ”Ristingen utförd av en hantlangare från stadsingenjörskontoret vid avvägningen för ca 6 år sedan”. Det betyder att ristningen skulle ha utförts år 1926! Man gick aldrig ut till tidningarna om denna insikt. Kanske var det aningen pinsamt att man nästan låtit sig luras! Det är i vilket fall slutsatsen i ”tala ve Kal” i Göteborgs Posten 3/5 1986 när man ”avslöjade” hur arkeologiska museet nästan blev lurade av ristningen.

Även om ristningen är modern har jag länge önskat att se den i verkligheten. På Riksantikvarieämbetets hemsida kan man få ut koordinater till fornlämningar, i vissa fall även moderna lämningar som den på Delhuvudet. Vill du läsa vad man skriver om ristningen på Delhuvudet finns här en direktlänk till ”fornsök”.

Vårt sökande lönande sig, koordinaterna var ganska bra för att vara inlagda på gammaldags sätt!! Det fanns inte många berghällar att välja på, efter lite letande under mossan framträdde ristningen. Vi var de första som såg ristningen sedan den senaste inventeringen 1973, jag måste säga att denna upplevelse var stor, långt större än någon cache! Visserligen inte någon förhistorisk ristning, men den är faktiskt snart hundra år och har på sitt sätt blivit en del av områdets historia. Har du vägarna förbi Delhuvudet finner du ristningen på:  N57 40.932 E12 02.520 enligt RAÄ, men enligt min GPS var detta något fel, enligt min GPS var vi på: N57 40.927 E12 02.508.

Alla verkade mycket nöjda med att vi gjort detta fynd under vår cachingtur! Det blev en logg under denna dag, men ihop med ristningen blev detta en av de bästa cachingturerna på mycket länge.

Avslutningen blev inte sämre av att Hallén och bgr01 tog fika på Lyckans kaffestuga, ett kort stycke från Teknikbacken. Där avrundade vi dagen och smidde nya cachingplaner.