Mot Skrickfinnarnas land

Scricfinnia är ett landskap beläget mellan Bjarmaland och Finnmarken, dock sträcker det sig i en längre bukt mot söder och ned mot Bottniska hafvet, kort och godt sagdt, liksom en utsträckt stjärt. Landet har fått sitt namn hufudsakligen däraf, att invånarna för snabblöpning begagna sig af ett slags långa och flata träspjälor (skidor), hvilka framtill äro svängda uppåt i en båge.

Dessa skidor binda de vid fötterna och taga en staf i handen till att styra med, och därmed ränna de ledigt uppför och utför och på sned öfver de snöiga bergen, allteftersom de själfva vilja. Med dessa skidor iakttages, att den ena skidan är en fot längre än den andra, och den kortare skidan bör hålla samma längd som skidlöparen. Om alltså mannen eller kvinnan som begagnar dem är åtta fot lång, så bör skidan på den ena foten för att fylla rätta måttet vara alldeles lika lång, d.v.s. åtta fot, medan den andra skidan är nio fot.

Därtill laga de, att skidans underskida är beklädd med en mjuk fälla af renkalf. Renen är ett djur, som till gestalt och färg liknar hjorten, men är mera högväxt och gröfre. Om dess natur skall berättas längre fram i boken om djuren. Orsaken hvarför de bekläda sina skidor med sådana mjuka skinn förklaras af dem på flera sätt, bl.a. för att de så mycket hastigare må tillryggalägga vägen öfver den djupa snön, och för att de behändigare må kunna väja undan för farliga klyftor och bråddjup, eller för att de ej vid färder uppför branta höjder må skrida baklänges: håren på dessa skinn res sig nämligen liksom piggar eller igelkottens taggar och hindra genom sin egendomliga natur den åkande från att glida tillbaka. Genom sin skicklighet i att begagna slika redskap kunna dessa människor bestiga fjäll, som eljest vore fullständigt otillgängliga, äfvensom rusa ned i de brantaste dalar, särskildt under vintertiden. Om sommaren åter går det ej lika lätt, ty ehuruväl snön ej försvinner, blir den då allför lös och viker undan för skidornas tryck. 

Vad är nu detta undrar säkert en del av läsarna! Vilken märklig beskrivning… Texten är hämtad ur boken med den korta titeln: ”Historia om de Nordiska Folken deras olika förhållanden och villkor, plägseder, religiösa och vidskepliga bruk, färdigheter och idrotter, samhällsskick och lefnadssätt, krig, byggnader och redskap, grufvor och bergverk, underbara ting samt om nästan alla djur, som lefva i Norden och dess natur.” Av Olaus Magnus Gothus (1490-1557). Det är en utmärkt reseguide för den som tänkt sig att besöka Norden, inte sant? Borta i öster finns alltså enligt nämnda bok spännande saker. Man kan undra om det också finns spännande cacher där!

Efter att ha utrustat en expedition med skidor, renar och kameler återstod frågan om hur man skulle ta sig i riktning mot Skrickfinnarnas land. I Norden har vi som tur är jättelika fåglar att ta till när vi skall ut och resa. Dessa har länge varit ett problem, män till häst försedda med långa lansar fick under lång tid bekämpa jättefåglarna.

Med idag har vi lyckats att tämja dessa fåglar, men det är fortfarande så att det krävs vissa förberedelser för att anlita deras kraft och lyckas få hjälp med förflyttningen över Nordens vidsträckta land!

Jag använde delvis moderna metoder och lyckades via internet boka resa med en fågel via internet. Vi stämde träff vid Landvetter.

När fågeln landat insåg jag snabbt att skidorna inte behövdes. Tydligen hade vi hamnat något söder om den plats som Olaus Magnus berätter om, med andra ord hade jag inte någon nytta av resebeskrivningen, attans också! Men det fanns givetvis en reservplan, den innebar att jag plockade fram min GPS och den avslöjade att det fanns mängder av oöppnade små burkar som låg runt om i landskapet, frestande, kanske dags att börja cacha!

Nu var det alltså dags att lägga ännu ett nytt land till listan över länder där Hallén jagat burk. Finland, landet som jag nu hamnat i, skulle bli land nr 22. Efter att ha lämnat av lite saker på hotellet gav jag mig ut på Helsingfors gator och torg för att börja jaga burk. Mitt första mål var en webcam-cache som låg nära centralstationen, ett par hundra meter från min tillfälliga cachingbas.

Med hjälp av TMR68 togs bilden som behövdes för loggning av cachen. Ni kan observera Hallén vid hörnan av staketet vid serveringen!

Under eftermiddagen blev det en mindre promenad, en uppvärmningsvandring, i staden. Elva burkar hittades, en del var riktig luriga och svåra. Dålig mottagning mellan höga hus kunde vara ett problem, ett annat är att lära sig ortens specialknep när det gäller gömmor. Något jag snabbt upptäckte var att man hade ganska bra kamouflage på många av gömmorna, det medförde att man kunde sätta ljuset från en ficklampa rakt på en cache utan att den syntes.

Det var en riktigt fin försommarkväll, en riktig njutning att vandra runt och leta efter burk, även om sökandet inte alltid kröntes med framgång. Vid ”Kaivopuisto Valkea Rouva” såg jag på långt håll en man som cirklade runt platsen, ett typiskt fall av burkletande! Jag närmade mig därför med gps:en fullt synlig. Men det var en märklig kollega jag hade att göra med, han drog sig undan så fort jag kom närmare, han var uppenbart inte intresserad av att ens hälsa! Märkligt, ändå var han helt klart geocachare, så som han letade, men han gick därifrån utan att få någon logg. Jag fortsatte att leta runt bland trianglarna, men utan resultat.

Min cachingtur tog mig någon timme senare in mot de central kvarteren igen och området kring Salutorget.

Kvällen avrundades som tur var med några hittade burkar, därefter lite mat. Sedan var det hög tid att avrunda dagens burkjakt och ladda upp inför nästa dags äventyr!