Idag tog jag mig en promenad hem mot cachingbasen, då passade det bra att besöka ”Sten Sture”, det kan tyckas märkligt att jag tänkte mig en visit hos den gamle riksföråståndaren som levde mellan 1440 och 1503, men det var nu så att han flyttat, drygt trettio meter faktiskt och det antog jag skulle öka mina möjligheter att hitta och signera hans loggbok.
I Nordisk familjebok (Uggleupplagan) från år 1918 beskrivs Sten Sture på följande vis:
Sten Gustafsson S. (Sten Sture d. ä.), den föregåendes sonsons son, riksföreståndare, f. omkr. 1440, d. 14 dec. 1503 i Jönköping, var son till riksrådet och höfvitsmannen på Kalmar herr Gustaf Anundsson S. och konung Karl Knutssons halfsyster Birgitta Stensdotter (Bielke) och blef redan 1444 faderlös. Modern gifte om sig med riksrådet Gustaf Karlsson (gumsehufvud), och S. torde ha uppfostrats i deras hem, dels på Kalmar, där styff ådern en tid var hof vitsman, dels på Ekholmens gård i Uppland. Släktskapen med konung Karl anvisade åt S. redan tidigt hans plats i landets inre strider, och under Karl Knutssons sjuåriga landsflykt besökte han denne i Danzig. 1464 deltog han i biskop Kettil Karlssons (Vasa) resning mot konung Kristian I och delar med Kettil äran af segern vid Haraker, där den uppbådade dalahären tillfogade Kristian ett afgörande nederlag. Vid samma tid närmade han sig Axels-sönernas mäktiga släkt (se T ött), som fått anledning till fiendskap mot danske konungen. Han förlofvade sig först med en dotter till Ivar Axelsson vid namn Agneta och gifte sig, sedan denna före bröllopet aflidit, omkr. 1467 med Äke Axelssons dotter Ingeborg. S., som namnes riddare redan 1462 och senast 1466 inkallades i riksrådet, bodde denna tid på fädernegården Räfsnäs, till hvilken han skref sig. Sedan han genom framgångsrikt uppträdande under de inre oroligheterna 1466-67 i förening med Nils S. (se nedan) och Erik Axelsson banat vägen för konung Karls slutliga tronbestig-ning sistnämnda år, blef han 1469 af Erik Karlssons (Vasa) uppror mot Karl Knutsson nödsakad att ånyo gripa till vapen och vann 1470 tills, med Nils S. i spetsen för dalkarlarna en betydande seger öfver upprorshären vid Uppbo färja i Dalarna. Då konung Kristian kort därefter inföll i Västergötland, vände sig S. med stor snabbhet äfven mot honom och slog honom vid öresten s. å. På sin dödsbädd anförtrodde Karl Knutsson honom alla de slott och städer, som lydde under Karls omedelbara förvaltning (däribland Stockholm), och utpekade honom sålunda i själfva verket som landets blifvande styresman. Vid Karls död, 15 maj 1470, tog S. därför genast ledningen. Nästföljande midsommar valdes han af riksrådet till riksföreståndare, och mötet i Arboga i maj 1471, vid hvilket äfven borgare och bönder voro representerade, bekräftade honom i denna värdighet. Sveriges själfständighet och hans egen ställning tryggades så för tjugufem år framåt genom den ärorika segern på Brunkeberg (se d. o.) 10 okt. 1471, för hvilken hufvudförtjänsten tillkommer S. själf och till minne hvaraf han och hans gemål skänkte till Stockholms Storkyrka Notkes berömda staty af den helige Göran (se d. o.). Sverige fick efter årtionden af nästan oafbrutna fejder en längre tids så godt som ostördt lugn, och Brunkebergssegern medförde en af riksföreståndaren ledd och omhuldad nationell väckelse, hvilken bl. a. tog sig uttryck i grundläggandet af Uppsala universitet, som öppnades 1477 på initiativ af ärkebiskop Jakob Ulfsson, men under intresserad medverkan af S. I riksstyrelsen stödde sig S. väsentligen på de lägre folkklasserna, som för honom hyste varm tillgifvenhet, och han torde själf ha betraktat sig som en Engelbrekts efterföljare. Redan denna omständighet vållade efter hand en motsättning mellan honom och rådsaristokratien, framför allt biskoparna, och som ett tidigt uttryck däraf har man att betrakta Kalmar recess 1483, genom hvilken konung Hans af Danmark mot S:s vilja erkändes som svensk konung. S. var emellertid stark nog att, visserligen under stigande svårigheter, för 14 år framåt förhindra recessens verkställighet och konung Hans’ öfvertagande af regeringsmakten i Sverige. Det trots, som en själf-rådig storman af Ivar Axelssons betydenhet tack vare sina viktiga län var i stånd att bjuda riksföreståndaren, bröts genom den med vapen verkställda indragningen af dessa län 1487. Förmedelst en skicklig diplomati i Rom, som framför allt knyter sig till Hemming Gadhs namn, blef det S. möjligt icke blott att gendrifva danska bannlysningsförsök, utan ock att förvärfva sådana påf-liga löften och medgifvanden, som äfventyrade den svenska hierarkiens själfständighet gentemot riksföreståndaren. I utrikespolitiskt hänseende sökte han fullfölja Karl Knutssons gamla tanke, att Sverige borde betjäna sig af den livländska ordensstatens begynnande upplösning för att där på ett eller annat sätt få insteg. Samverkande olyckliga omständigheter, hvilka S. med all sin smidiga och kloka statskonst icke kunde bemästra, medförde emellertid till sist en för hans maktställning ödesdiger kris. Konung Hans afslöt 1493 ett mot Sverige riktadt förbund med den framträngande moskovitiske storfursten, som därefter lät sina trupper infalla i Finland 1495. Under det sålunda öppnade, för Finland pröfningsrika fälttåget blef S. oense med Svante Nilsson Sture, som i kriget ådagalagt mycken skicklighet. Denne reste i vredesmod hem till Sverige och lyckades i förening med ärkebiskopen Jakob Ulfsson vinna riksrådets majoritet för en politik, som åsyftade S:s afsättning och konung Hans’ inkallande. I ett ögonblick, då S. med sina alltjämt trogna bondetrupper var på god väg att nedslå oppositionen, anlände den danske konungen med en stor här och flotta till Stockholm. Det lyckades danskarna att vid Rotebro 28 sept. 1497 tillfoga en antågande dalahär betydande förluster, och då därjämte ett af S. företaget utfall från Stockholm blodigt tillbakaslagits, måste han ändtligen bekväma sig till underhandlingar. Vid ett personligt möte mellan honom och konungen 6 okt. träffades slutlig förlikning. Hans skulle omedelbart erhålla lagstadgad hyllning och mottaga regeringsmakten, hvaremot S. skulle godtgöras med tillbörliga förlä-ningar. Vid konungens därpå följande kröning utnämndes S. till hans hofmästare och erhöll lifs-tidsbref på hela Finland och dessutom Nyköpings slott m. m. i Sverige. När konungen kort därpå aireste från Sverige, blef S. medlem af den tillförordnade regeringen. Förhållandet mellan Hans och S. kom dock ganska snart att förete vissa slitningar, och 1499 blefvo den senares väldiga förläningar något minskade. S. skänkte sin medverkan åt den sammanslutning mellan missnöjda svenska stormän, som närmast på Svante Nilssons initiativ började åvägabringas redan under 1500 och som l aug. 1501 utmynnade i en sammansvärjning mot konungen och det danska väldet. Det kort därefter utbrytande upproret kröntes med framgång, och som följd däraf blef S. samma höst ånyo vald till riksföreståndare. Våren 1502 lyckades det Hemming Gadh, som efter återkomsten från Rom blifvit S:s förnämsta stöd och rådgifvare, att å herr Stens vägnar bemäktiga sig Stockholms slott. Med en uppbådad dalahär förmådde så S. den dittills motspänstige Jakob Ulfsson att böja sig för regementsförändringen. Vid 1503 års ingång var han på nytt herre öfver hela Sverige med undantag af Kalmar och Öland. På återresa från danska gränsen, dit han på senhösten 1503 ledsagat konung Hans’ i Stockholm tillfångatagna drottning Kristina, afled S. Han begrofs 1504 i Mariefreds kartusiankloster, som han själf grundlagt, men hans stoft flyttades senare till Kärnbo kyrka och 1576 till Strängnäs’ domkyrka. Då 1698 grafven såldes till G. 0. Stenbocks änka, nedsänktes herr Stens och Gustaf Algotssons grafstenar i denna, men Gustaf III lät 1774 nedlägga hvad som fanns kvar af hans stoft i en praktfull sarkofag af grön marmor, som uppställdes i kyrkans högkor. Sveriges allmoge bevarade honom länge i tacksamt minne, och ännu vid Nordiska sjuårskrigets utbrott 1563 trodde sig Danmarks konung kunna förmå de svenske bönderna till affall genom ett högtidligt löfte, att han ville återge dem samma lyckliga villkor, som varit dem beskärda under ”gamle herr Sten”. Om hans vapen se Sjöblad, fig. 4. – I sitt äktenskap med Ingeborg Åkesdotter (d. 1507) efterlämnade S. inga barn. Däremot hade han en oäkta dotter Birgitta (d. som nunna i Vadstena 1536). En syster till honom var gift med Johan Kristersson (Vasa), och till följd häraf kom hans förmögenhet, som dels genom arf – S. var den siste af en rik släkt -, dels genom klok hushållning blifvit mycket stor, att till väsentlig del hamna i Gustaf Vasas ego. – På 1870-talet utarbetade J. Börjesson skiss (nu i brons i Nationalmuseum) till ett storslaget monument öfver S., afsedt att resas i Stockholm. I Uppsala beslöt studentkåren på 1890-talet att resa en staty af S. Sedan ett par gånger pristäflingar till ett monumont egt rum, blef efter en täfling 1902, hvarvid en för ändamålet skänkt porfyrkolonn skulle ingå i kompositionen och hvarvid skisser af Malmqvist, Kr. Eriksson och 0. Hjortzberg ställdes i första rummen, en i fjärde rummet belönad skiss af Milles (se därom denne), uppgjord utan hänsyn till kolonnen, antagen till utförande (so vidstående plansch). Man beslöt först, att monumentet skulle resas på Tunåsen vid Uppsala, men planen öfver-gafs, och ännu är ej platsen för detsamma bestämd. S. behandlas i ett skådespel af F. Hedberg (1903). Litt.: K. G. Styffe, ”Bidrag till Skandinaviens historia ur utländska arkiver”, IV (1875), och G. Carlsson, ”Hemming Gadh” (1915).
Långt senare, närmare bestämt 1879 fick en nyanlagd gata i Göteborg namnet Sten Sture gatan, där finns numera en snafas cache – som idag fått en Hallén signatur i loggboken.
Halléns Geocachingäventyr 