När larmet går…

Tänk vad besvärligt livet måste vara för en FTF-jägare, de tvingas ut i dåligt väder och på olämpliga tidpunkter, tänkte jag när regnet öste ned utanför kontorsrummets fönster. Tur att man inte håller på med sånt. När sedan telefonen plingade glatt och annonserade att det fanns en ny burk dryga två hundra meter från cachingbasen – alltså tvärs över Göteborg sett från arbetsplatsen – så var det inget att tveka över – jag är inte FTF-jägare så jag sprang lugnt ut genom byggnadens portar. Ut i ösregnet, mot första bästa spårvagn, sedan ett kort stopp för att hämta klockan med sitt nya batteri, sedan vidare med linje 17. Regnet tilltog i styrka och vinden lika så! Det är tur att man inte är FTF-jägare, då hade man tvingats ut i sådant här väder, vilket elände. Efter en kort språngmarsch från busshållplatsen nådde jag fram till traktens största svamp – lyckligtvis oätlig, annars hade väl någon plockat den! Där inleddes letandet, efter två röda minuter dyker hebb upp på platsen och vi letar, letar och letar. Det gick väl över 20 minuter innan burkan hittades. Märkligt nog var det ingen som skrivit i loggremsan, vi var väl först då kan man misstänka, men FTF-jägare är jag inte – däremot har man en plikt att hålla rent från burkar utanför sin egen dörr – det skall inte förväxlas med FTF-jakt!

Det var sedan inte många steg till cachingbasen, där hängdes dyblöta kläder upp på tork och middagen kunde spisas allt medan regnet vräkte ned över trakten, vilken tur att man inte är FTF-jägare tänkte jag då…

1 kommentar

Kommentarer är stängda.