Boden – är det kanon?

Tisdag den 26:e tog jag nattåget från centralen i riktning mot Boden. Det var ett riktigt långt tåg som stod inne på centralen och väntade, senare skulle jag få veta att det var 600 personer ombord denna dag. Flertalet verkade vara utrustade för fjällvandring, med andra ord kunde jag i normala cachingkläder och kängor smälta väl in i miljön!

När avgångstiden var inne dröjde det flera minuter innan tåget avgick, sedan rullade det långsamt även för att vara ett sovtåg. Förklaringen var åskväder över det inre av Västergötland som slagit ut flera ställverk och orsakat en lång kö av tåg. Förseningen blev bara värre och värre, vid Falköping var vi redan en timma sena. Lyckligtvis hade jag ju inget byte att passa och inte heller någon bestämd tid som jag skulle vara framme så det gjorde att jag kunde ta det lugnt och sitta vid datorn och få lite arbete uträttat.

När man vaknade på onsdag morgon var fortsatt försenade men lokföraren hade fått en strålande idé – vi tar en genväg! Går det med ett tåg? Självklart! Genvägen bestod i att vi inte åkte in till Umeå, de stackare som skulle av där fick ta bussen från en annan station! Den förändringen av färdvägen gjorde att vi kom fram i rätt tid till Boden fantastiskt nog.

Burkjakten började omedelbart vid ”Boden C”, hinten gjorde mig först förbryllad, sedan insåg jag vad som avsågs!

Det blev ytterligare en burk innan jag tog vägen om hotellet för att lämna av några saker i packningen, därefter gick turen ut på Bodens gator och torg.

Vid denna utomhusscen hittade jag inte mindre än två cacher! Rikligt utbud. Dessutom hade jag tur att denna plats besöktes på förmiddagen, när jag kom tillbaka mot hotellet på kvällen var hela detta inhägnat med höga staket inför någon form av festival.

På ett närbeläget torg fick jag se en ålderdomlig telefonkiosk – man måste ju bara gå in – det kan ju finnas en cache där.

Min vandring gick nu ut från centrum utmed en gata fylld av först butiker och sedan småindustrier samt en travbana. Brukletandet gick någorlunda väl men mugglare ställde till det vid ett en samling av butiker så jag tvingades avbryta och gå vidare.

Rondeller gillar väl alla geocachare?

Till sist kom jag till Åberget där det finns minst sagt många lämningar från militären. Överallt i skogen finns olika små och stora befästningar.

Givetvis finns de en cache vid detta minifort! Jag kröp ned i underjorden, balanserade på stenar i det vattenfyllda utrymmet under jord, kikade upp bland mygg och spindlar men kunde inte hitta någon cache. Sånt är ju förargligt, men när jag är ute på den här typen av rundor lägger jag maximalt 10-15 minuter på varje burk. Har den inte hittats då drar jag vidare.

Bättre framgång hade jag trängt mig in genom staketet till ett betydligt större fort för att söka ”Boden Fortress 6”.

Huvudingången såg man redan från andra sidan staketet, någon hade gjort ett stort hål så det var bara att kliva in och inga skyltar angav att det skulle var förbjudet!

Tyvärr är det inte bara geocachare som hittat in i fortet, färburkar på marken och klotter på väggarna visar att stället är populärt även hos andra ”grupper”. När jag åter kom ut i ljuset gick min färd ned från berget, som i övrigt innehöll lite väl många cacher med lite väl många stjärnor på T-sidan. Det blev till att gå in mot samhället igen.

Under min vandring in mot Boden träffade jag på ytterligare en märklig skylt, är den giltig tro?

När jag närmade mig älven träffade jag på Bodens motsvarighet till Älvsborgsbron, tydligt skyltat var det dessutom.

Det blev ett par burkar till innan jag tog mig över den ståtliga hängbron för att på nytt träffa på spår av militären.

Denna vägspärr har numera fått ett vettigt användningsområde, den är hem åt en micro.

Nu fick jag söka mig ned mot vattnet igen och det innebär ju alltid en risk, speciellt här där det finns riktigt fula fiskar som lurar i vassen.

Burkarna på denna sida vattnet plockades framgångsrikt, sedan gick jag mot Försvarsmuseum Boden där det fanns mer villebråd som väntade. När jag passerade igenom området passade jag på att titta på lämpliga cachingfordon som skulle både öka framkomligheten och utgöra ett sätt att bekämpa mugglarbeståndet.

När jag gick över gräsmattorna på väg mot ”Back to the 50’s” hörde jag någon ropa – är det geocaching? Det visade sig vara bobe303 som fått syn på mig! Vi fick en mycket trevlig pratstund när vi letade efter cachen, sedan blev det en fika på det 50-tals inriktade kaffet. Kul att träffas!

Den första dagen började nu lida mot sitt slut och jag kunde nöjt konstatera att det blivit 30 loggade burkar under dagens 25 kilometer långa vandring.

Följande dag bjöd på strålande sol men ganska blåsigt väder när jag lämnade hotellet med full packning på ryggen. Jag skulle nämligen ta nattåget hem redan på torsdagen. En del i min närhet, även geocachare, har sett lite frågande ut inför min strategi – för mig är det dock naturligt och självklart med denna typ av blixtvisiter, speciellt när det handlar om att sätta nya län eller länder på kartan!

Dagen började illa med en DNF i Frörenseriet, men jag kunde inte lägga för mycket tid på att rota runt i ett ödehus med tre våningar! Sen blev det två hittade innan nästa DNF blev verklighet. Cachingen i resten av dagen gick minst sagt trögt. Det var för många som jag inte lyckades hitta (på min begränsade tid), tvingades gång på gång ge upp och fortsätta till nästa.

Det blev lite mer glada gubbar på slutet av vandringen men dagens skörd stannade vid 17, totalt hittades alltså 47 cacher under denna blixtvisit. Mitt mål var något högre men ibland får man se sig besegrad av cachegömmor man inte förstår sig på och av horder av mugglare som gör livet surt. Men man skall inte klaga, ett nytt län och en ny kommun är nu satt på cachingkartan – bara att ta nya tag och sikta mot nya mål.