Rövargrottan

Idag skulle den nya cachen i Rövargrottan erövras. Det är inte varje dag man ger sig på en 4/4,5 burk, men det verkade på beskrivningen som om det inte var helt omöjligt att ge sig på den ensam. Då min GPS inte ville starta denna dag var Rövargrottan ett lämpligt mål, dit hittar jag lätt utan tekniska hjälpmedel. Det blev en rask tur uppför berget. Därefter letade jag vid ett misstänkt område utanför grottan innan Iphonen togs fram och jag kunde konstatera att det var inne i grottan man skulle vara. Nästan omedelbart fick jag syn på burken, men det var inte lika lätt att komma åt den. Det blev till att använda TMR68:as fältmässiga ingenjörskonst för att komma åt den, spåren av konstruktionen utraderades givetvis efter besöket! Men det gällde att se upp, höll på att få en stor sten i skallen, kunde ha blivit slutet för Hallén!

Men efter lite möda både med att få ned och upp burken kunde jag nöjd lämna den mysiga grottan och bege mig ned till civilisationen igen.

I min bok ”Storstadens utmark” skriver jag om grottan, här följer ett utdrag ur boken:

Besöker du grottan på vår, vinter eller höst när inga löv skymmer utsikten, inser du att detta varit en perfekt utsiktsplats i en tid, då berget saknade träd. Det finns två berättelser om grottan som tillhåll för rövare båda nedtecknade under de första tjugo åren av 1900-talet. Den ena är från Örgryte socken och den andra från Ugglums by i Partille socken. Båda berättar historien om en grupp rövare som höll till i grottan. Grottan ligger nästan mitt på gränsen mellan socknarna, så det är inte märkligt att traditionen återfinns i båda socknarna.
”Örgryteversionen” berättades för Stenström av Gustav Blidberg, som vuxit upp i byn Torpa.

”För många hundra år sedan fanns i grottan ett rövarband, som gjorde trakten osäker. En gång hade rövarna tagit med sig en tjänsteflicka från bygden och höllo henne fången i sin håla. Hon skötte deras hushåll, och varje år fick hon ett barn som rövarna slogo ihjäl kort efter dess födelse. Så hade sju år förflutit, då flickan en julafton bad att få gå ned till den gård, där hon förut tjänat, för att hämta julhalm. Rövarna beviljade hennes rimliga begäran, och flickan vandrade åstad till gården. Här kom hon nu överens med sin förre husbonde, att hon på återvägen här och där skulle tappa några halmstrån. Så snart hon avlägsnat sig, uppbådades bönder och drängar på de kringliggande gårdarna och tack vare halmstråna lyckades de finna vägen till hålan. Rövarna hade tagit sig ett bastant julerus och lågo försänkta i djup sömn, när de uppbådade karlarna kommo fram, och hela rövarbandet tillfångatogs. På tinget dömdes de alla till döden, halshöggos och lär ligga begravna på Valåsen ungefär där August Lans stuga nu är belägen” (Stenström, F. Örgryte genom tiderna. Del II. 148.)

På Valåsens krön finns några fornlämningar i form av rösen, alltså gravar eventuellt från brons- eller järnålder. Det är möjligt att man kopplat ihop historien om rövarna med dessa lämningar. Från Partille kommer en annan berättelse om Rövargrottan.

”I den så kallade Rövargrottan på Källbergets sydsluttning vid Sävedalen huserade någon gång under första hälften av förra århundradet (det vill säga 1800-talet) ett tjuvband. Under flera år begingos upprepade stölder i trakten av Ugglums by, rotfrukter andra matvaror samt mindre djur försvunno spårlöst, varjämte korna ofta tjuvmjölkades då de voro på bete i utmarkerna. Även gjordes fullkomliga inbrott i gårdarna flera gånger, och passade tjuvarna på om söndagarna då bybefolkningen var till kyrkan, varvid silverföremål och andra värdesaker blev deras byte. Många gånger sågs småväxta, mörkhyade män i skymningen smyga kring knutarna, men trots upprepade skallgångar i trakten kunde man ej finna deras gömställe. Så försvann en dag en piga som sänts ut från en av gårdarna för att leta efter en vilsekommen ko, och hon var borta i långliga tider. Hon hade tagits tillfånga av rövarna och tvingades att laga deras mat. En dag blev hon så illa sjuk att hon bad rövarna att få gå ned till byn och söka hjälp hos en klok gubbe. Detta ville de först ej gå med på, men slutligen gick hon tillåtelse därtill under förutsättning att hon skulle svärja vid sin salighet att ej för någon berätta var de höllo till. Detta gjorde hon, men tog oförmärkt förklädet fullt med halmstrån, vilka hon släppte efter sig på vägen ned till byn. När hon kom dit väckte hon uppståndelse och utfrågades om var hon hållit hus, men hon svarade ej ett ord på alla frågor. Hon gick blott och mumlade för sig själv följ halmen till Källberget, följ halmen till Källberget. Då förstod man hur det var fatt och uppbådade allt manfolk som beväpnade med skjutgevärsvapen, begåvo sig upp till Källberget. Med halmstråna som vägvisare var det för dem lätt att finna grottan. Där tillfångatogs nu fem karlar, vilka fängslades och införpassades till Göteborg. Deras nekande tjänade till intet, ty man fann i grottan en hel del av vad som försvunnit i bygden och de dömdes att inom fängelsets murar sona sina brott.” ( Bergendahl, E. Partille krönika. s. 212-13.)

Denna berättelse utspelar sig alltså i lite senare tid än den förra. Det har inte varit möjligt att få någon bekräftelse på någon av dessa historier. Stickprov i domböckerna har inte avslöjat några historier om rövare men det är möjligt att bakgrunden till dessa berättelser finns dold i de tusentals textsidorna från Sävedals häradsrätt.

Troll i Rövargrottan?
När Stenström besökte den då 80-årige August Lans på Sandhåla som jag berättat om ovan fick han höra en annan historia om vad som hänt vid Källberget i forna tider.

”En kväll gick en piga på Fräntorp med ok på ryggen till källan som kallades Missunna36 att hämta vatten. Hon var nykommen och okänd med platsen, och när hon skulle gå hem med vattenspännerna, kom hon vilse. Trollen i Källberget hade använt sitt vanliga knep och strött halmstrån utefter vägen för att locka henne på villokulla. Pigan gick där hon såg halmstråna ligga och lysa i halvdunklet, och kom till rövarhålan eller tjuvhålan i Källberget, trollen behöllo henne där, och hon syntes aldrig mera.” (Stenström, F. Örgryte genom tiderna.
Del II s. 147.)

Jättesmeden i Källberget
Grottan i Källberget tycks verkligen ha haft många olika invånare om man får tro de bevarade sägnerna. De tre ovan har alla som huvudtema en försvunnen piga. Den fjärde som härstammar från Ugglums by i Partille socken. Den handlar inte om en piga utan om en jätte.

”I den så kallade Rövaregrottan, belägen i en lummig bergskreva högt uppe på den branta sydsluttningen av Källberget, söder om Sävedalen, bodde för många många år sedan en jätte, känd lika mycket för sin stora styrka som för sin färdighet i smideskonsten. I motsats till bror sin, som bodde i Barefjäll, strax norr om Utby, på motsatta sidan om Säveådalen, var jättesmeden emellertid av ett komset och godmodigt lynne och drog bra nog jämt med folket i bygden. Det var emellertid ett villkor fäst vid att detta goda förhållande skulle bliva beståndande. Han utförde i sin grotta diverse smide åt bönderna i trakten. Därvid fingo dessa dock ej besöka honom, utan skulle lägga ämnena i en skreva nedanför grottan, slå tre slag i berget, vända bort ansiktet och därpå med hög röst ropa vad de ville ha utfört för något. Samtidigt skulle ersättningen för arbetet läggas bredvid ämnena i skrevan. När smidet sedan hämtades skulle förfaras på samma sätt. Efter de tre knackningarna och sedan den, som hämtade smidet, vänt bort ansiktet låg om en stund alltid det beställda färdigt och blankt i bergskrevan. Men härunder fick budet ej ge ett ljud ifrån sig och ej heller ha något sällskap. Fullföljdes ej dessa bestämmelser skulle det goda förhållandet mellan jätten och bygdens befolkning få ett brått slut.
Så gick det under många, långa, år och Ugglumsbönderna voro noga så yvriga över sitt pena smide, men de voro allt för omsna att skräppa häröver för utsocknesbor. Ingen hade varit närsöken nog att göra ett försök att få se jätten, och alla hågade överenskommelsen. För övrigt voro de allt för para att genom ett dylikt handlingssätt få honom till fiende. Det skulle de säkert få anka på. Ingen hade därför i mannaminne sett honom och ingen visste hur han såg ut. Men det kvittade ju också. De visste ju, att han fanns där, och den som tvivlade härpå kunde ju lätt se hur röken steg i ringlar från hans smedja och höga hur bäljen tjåstade och hammarslagen loade i berget.
Emellertid skulle en dräng en vintermorgon i otte hämta ett beställt kistelås från jättesmeden. Det var dagarna efter jul och drängen hade firat helgen grundligt, vilket gjorde att han var ovulen och olustig av sig. Han var dessutom ny i tjänsten och samtaget till sättet och tyckte väl för övrigt, att en gammal jättegubbe var väl inget att åbäka sig för. Och nu skall ni få höra, hur stönit han bar sig åt.
Det var inte nog med att han tog gårdshunden till sällskap och under hela vägen sjoade och sjöng, utan när han kom fram så slog han tre slag i berget och gick sedan frankt vidare fram till grottans ingång. Men det skulle han aldrig ha gjord. Det dundrade till i berget som om åskan slagit ned och något obäkligt och grömmt, med huvud som en vändsten och hår och skägg som mossa och enris, kom emot honom.
Drängen stod där ett ögonblick darrande, men så damp han ikull och skrillade utför branta berget så sten och mossa rök om honom. Därpå rände han som för brinnande livet åter till hemgården, men där fick de bädda ner honom mellan fällarna och så låg han en långan tid. O aldrig blev det riktigt folk av den karlen mer. Lite stöni och veli var han så länge han levde. Men från den dagen var det slut med smidet för Ugglumsbönderna och man hörde aldrig mer klangen av släggans slag mot städet och såg ej längre hur smedjeröken ringlade sig up ur skrevorna i Källberget. Jättesmeden gick där inne rolös och vankande. En gumma som var född på en söndag och således kunde se mer än andra, var ofta i skogen nedanför berget och plockade ris. Hon såg honom ibland sitta utanför grottan som ett stort bylte, blickande ut över deljan mot väster. Kvar bodde han alltså, men att han inte trivdes längre var ju tydligt och klart. Etter värre blev det emellertid när de hade satt upp en kyrkklocka i Örgryte kyrka, och denna började ringa. Det ljudet kunde han ej tåla. En dag när klockringningen åter nådde hans öron blev han sint och översiggiven och han slungade två väldiga stenbumlingar mot kyrkan i avsikt, att klockan skulle dimpa ned. Men han var nu gammal och halvblind, kan veta, och mäktade ej så mycket som i sin krafts dagar. Stenarna nådde ej längre än strax nedanför grottan, på andra sidan om nuvarande Brattåskärr. Där ligga de än idag som idag är, så nog är historien sann, det kan man väl förstå. Men efter den dagen försvann jättesmeden och ingen har sedan sett honom där i trakten”. (Bergendahl, E. Partille krönika. s. 199-201.)