Äventyr i Skottland. Del II -eller – skall dimman lätta någon gång?

Den första dagen i Edzell bjöd inte på något kanonväder. Vi började därför lite trevande med att upptäcka omgivningarna. Vid början av Glen Esk, en av områdets vackra dalgångar, letade vi efter dagens första cache ”North Esk Series – Invermark”. Det är en cache som liger vid Invermarks slott, byggt omkring år 1546. Slottet var verkligen imponerande men cachen hittades inte – endast några IKEA pennor – ett säkert tecken på en mugglad cache! Det verkar dock som om vi ändå får lov att logga cachen som hittad efter att fotobevis skickats till ägaren. Det verkar vara praxis att göra så i Skottland!

Denna dag blev det åter en hel del bilcachande, utöver besöket vid Invermark gjorde cachen vid Capo Long Barrow intryck på mig. Ja, kanske inte så mycket själva cachen. Den hade inte hittats på över ett år och var instoppad och övervuxen av en tuva – som Paan hittade efter att vi letat i en evighet. Men intill låg en långhög från stenåldern. Jag har tidigare bara sett bilder på dessa långhögar så för mig var det en stor upplevelse att få sen en på riktigt. I skogen omkring cacherna växte det också något märkligt gult på marken. Det var någon som hävdade att det var en ätlig svamp som kallades kantarell och Heimdall visade ett fanatiskt intresse för dessa! Vet inte hur många kilo han plockade men nästan varenda kväll var det svampsmörgås, Hallén har dock aldrig fattat poängen med att äta sådant, men jag tog lite på mackan, men saltade ordentlig…..

Dagen därpå (28/7) var vädret ännu sämre, risk för skurar och inte minst dimma. Det blev därför en blandad kompott av cacher där ”Bamse” multin tillhörde de mer besynnerliga! Den utgick ifrån berättelsen om hunden Bamse som tillsammans med sin norska kapten blivit kvar i England när tyskarna gick in i Norge. Båten byggdes om till minsvepare och Bamse stannade kvar ombord under hela kriget. För denna insats fick han sin egen grav, dessutom fick han medalj – 40 år efter sin död! Den enda medaljerade allierade hunden…. Mycket skall man se!

I tät dimma gjorde vi flera besök vid kyrkor och kyrkogårdar, mest minnesvärd var nog ”The Beast Of Boddin”, där kunde man se gravstenen efter George James, född 1858 – död 1840! Sånt händer bara i Skottland! Mystiken låg tät över den igenvuxna kyrkogården och utanför anade man stora fågelberg.

Det blev inte mindre spöklikt när vi nådde fram mot ”Red Castle”. Svårigheten här var att hitta en väg till slottet. Ingabo fick stanna i och vakta bilen medan övriga gick in på den privata vägen, sedan in genom en grind och upp genom en kraftigt igenvuxen stig – det är nog inte många som besöker slottet! Synd, för det är verkligen en fantastisk plats, även om den inte skulle ha haft en cache. Slottet byggdes redan på 1100-talet och byggdes sedan på under följande århundraden. En av slottets ägare var ingen mindre än Robert the Bruce! Naturligtvis finns det även en sägen om att slottet är hemsökt!

Skall vädret aldrig bli bättre undrade vi när det såg igenmulet och trist ut även följande dag (29/7). Det blev därför åter en tur med mer bilåkande än vandrande. Givetvis många kyrkor och monument utmed vägen. Det som jag tyckte var en av dagens höjdpunkter var besöket vid Caterthuns. Där ligger två stora, mycket stora, fornborgar – som vi brukar kalla dem, på var sitt berg. Exakt vad dessa jättelika anläggningar använts till vet man inte, men de har daterats till första århundradet före år noll. Troligen har de varit använda under många århundraden och det verkar inte helt otroligt att anläggningarna har haft någon form av försvarsfunktion. Medan jag sprang upp mot toppen och tittade på fornborgen ägnade sig övriga åt att titta i backen efter en plastburk.

Efter många cacher ”utmed vägen” så hittade vi ett skogs och bergsområde där det låg en rad av cacher, hela 5 st.

I det fuktiga vädret var det bara att dra på regnbyxorna och ge sig ut bland — ormbunkarna. Det blev bitvis ganska hyfsad motion i kraftiga stigningar och inte minst den besvärliga växtligheten. Turen avslutades med ”Tempel of Lour”, en ombyggd fornborg!

Det var minst sagt märkligt att se tornet framträda ur dimman – inte många meter från oss. Allt blir så mystiskt i dimman…. Man såg inte mycket på väg tillbaka till cachingbasen i Edzell…..

Nu började vi verkligen undra – skulle vi någonsin få komma upp i de riktiga bergen på långvandring – hur det gick avslöjas i nästa avsnitt av bloggen!