Efter någon timmes båtfärd nådde vi fram till Barentsburg, den enda kvarvarande ryska bosättningen på Svalbard. Där bryter man ännu stenkol, men det skeppas endast ut tre båtlaster per år från gruvan! Slutsatsen måste bli att det inte är kolet som är viktigt för Ryssland, det är närvaron i Arktis som är det viktiga, att behålla en stad i området.
Det är en ganska stor nivåskillnad mellan piren och ”staden”, de som hade dåliga ben erbjöds lift med en buss till toppen, vi övriga gick de dryga 300 trappstegen upp till toppen.
Vid toppen av trapporna väntade de ryska guiderna som skulle ge oss en rundtur i ”staden”. Jag var mycket nyfiken på att höra hur de presenterade samhället och sin närvaro i Arktis. Inte blev jag besviken, det var en mycket rysk framställning – en blandning mellan det gamla Sovjet och det nya nationalistiska Ryssland. Samhället Barentsburg var fantastiskt, allt fanns från butik till sportcenter till 5-stjärntigt hotell – man kunde knappt hålla sig för skratt! Den ena överdriften efter den andra om detta ideal samhälle!
Under en och en halv timma bjöds det på rysk musik och dans, sedan var det dags att gå ned för alla trapporna igen till båten.
Nu kanske ni undrar – fanns det inte några cacher i området? Inte i själva Barentsburg, men det ligger en cache ”Finneset”, men den låg en kvarts promenad utanför samhället. Normalt skulle inte det ha avskräckt mig, tid hade jag så det räckte till, men som det anges i cachebeskrivningen – ”don’t forget to bring a gun, you never know when those white fluffy guys will show up” – och någon väpnad eskort hade jag inte här, det blev alltså till att avstå.
Den första etappen var därmed avslutad, nu lämnade vi helt bebyggda trakter och stävade norrut och vildmarken där telefon, internet eller TV inte existerar. Tur då att man har en riktig frilufts GPS – den fungerar överallt!
