Förmiddag med geocaching i Longyearbyen – se upp för kängurus

Tisdag morgon vaknade jag i tämligen normal tid och kunde konstatera att solen inte gått ned… Vid 7.30 serverades det frukost – och en mycket bra sådan – därefter bar det ut på ”gator och torg” i Longyearbyen, huvudorten på Svalbard som tidigare dominerades av gruvdriften men där forskare och turister idag blir allt viktigare för ekonomin. Det finns fortfarande gruvor i närområdet som är aktiva, men man ser inte mycket av gruvnäringen i ”centrum” av Longyearbyen.

När jag klev ut från hotellet såg jag vägen som sträckte sig upp i dalgången, det var dit jag skulle – en bit utanför staden – som det sägs i cachebeskrivningen.

En av de första människorna jag mötte var en kvinna med gevär… det höjde väl pulsen något när jag gick utmed vägen.

Inga björnar syntes till och det var relativt nära till bebyggelsen, förhoppningsvis skulle det gå bra att leta efter ”m&m #7 – Longyear City”.

Invid det omfattande systemet av rör låg burken gömd. Först letade jag på traditionellt vis under ”rörvägen”, men det visade sig att burken låg under en hög med stenar, lätt tillgänglig och snabb att hitta om man inte gör det för svårt för sig! Första loggen i detta nya land var därmed säkrad – land nummer 29! Men, hör jag någon säga, Svalbard tillhör väl Norge? Nej, så är det inte! Norge förvaltar detta internationella territorium under regelverket i Svalbard traktaten. Norge kan bara behålla sin suveräna ställning som förvaltare så länge man sköter sina åtaganden kring miljö, natur och möjligheten för andra länder att forska eller starta gruvdrift i området. Inget land får hålla militära styrkor eller några militära anläggningar inom Svalbard. Även Norska medborgare måste uppvisa pass vid inresa till Svalbard – så det är ett mycket märkligt och speciellt ”land” som nu satts på geocachingkartan.

Därefter fortsatte min tur genom samhället och den handfull burkar som ligger där.

”Challenge #25 – Longyearbyen” låg också lätt tillgänglig, det största problemet där var mugglare – något man är van vid och som lätt kunde hanteras.

Vid Sysselmannens högkvarter togs nästa cache, ”Skogen # 8 – At the Governor’s”. Några mugglare höll på med arbeten på rörvägarna i närheten vilket gjorde loggningen av cachen, som satt under busshållplatsen (!) något besvärlig, men slutligen lyckades jag – turister som går runt och fotograferar med stora systemkameror kan göra nästan vilka galenskaper som helst….

Min tur gick nu högre upp i terrängen till den gamla centralen för gruvornas transportlinor.

En del av linorna var bevarade, på bilden ovan ser ni linjen som gick ned mot hamnen. Några meter bakom mig fanns nu ytterligare en cache att logga.

Under promenaden ned mot samhället träffade jag på något märkligt, tydligen är det inte bara isbjörnar som är ett problem här – det gäller att se upp för känguru också!

Senare fick jag veta att det var en inflyttad man från Australien som satt upp skylten, samtidigt blev huset kulturhistoriskt minnesmärke och får inte längre ändras. Därmed skall skylten också finnas kvar för alltid!

Min lilla vandring i Longyearbyen gick nu över mot andra sidan av dalgången och cachen ”m&m #5 – Longyear view”, cachen ligger vid vattenverksanläggningen med en strålande utsikt över samhället och hamnen nedanför.

Sista burken under förmiddagen var nu avklarad, det fanns ytterligare mål i Longyearbyen men dess sparades till resans avslutning.

 

Högt ovanför gruva 1 utspelade sig en fruktansvärd händelse för några år sedan. Två unga kvinnor gick upp på berget, och struntade i alla varningar om isbjörnsfaran. Den gick obeväpnade till toppen där de mötte en ung liten isbjörnshanne som var utsvulten. Han var inte stor, omkring 80 kilo tung, men han angrep omedelbart. En av kvinnorna undkom och slog larm, räddningspersonal var på plats med helikopter inom 12 minuter men det var inte snabbt nog, den attackerade kvinnan hade redan blivit björnens måltid. Den sista bör man väl tillägga då björnen avlivades omedelbart. Det finns alltså all anledning att vara försiktig, även nära Longyearbyens centrum.

Idag får ingen lov att bli begravd på Svalbard, de flesta äldre flyttar från området när de inte längre är i arbetsför ålder. Därmed är medelåldern i området riktigt låg. De enda äldre man ser i ”byn” är turister utifrån, det finns ingen äldre bofast befolkning!

Efter ett par timmars vandring med caching och mycket fotograferande (ni har bara fått se en bråkdel av bilderna här!) återvände jag till hotellet. Klockan tolv skulle nämligen en buss anlända för att föra mig till en ny cachingbas – denna gång en rörlig sådan!

Fortsättning följer.