Resans näst sista dag innehöll ett strandhugg vid det lilla samhället Itilleq, där bor omkring 130 personer och nästan alla försörjer sig på jakt och fångst. När jag slog på min gps kunde jag konstatera att det var väl över 40 kilometer till närmaste cache! Varför stanna här?

De små landstigningsbåtarna plockades åter fram ur Frams skrov och vi gav oss iväg mot land för att hälsa på ortens Inuiter. Det fanns möjlighet att gå på kaffeemik… vad är nu detta undrar ni säkert! Det är en inuitisk variant av kafferep skulle man kunna säga. Folk går omkring på söndagarna och hälsar på, går till nästa hus och hälsar på, får kaffe och tilltugg. Ingen sitter mer än 20 minuter, sedan drar de vidare. Det fungerar väl i samhällen som Itelleq, men tänk er motsvarande i Nuuk där det bor 15 000 personer, det kan bli riktigt mycket kaffeemik på en dag! Vi hade en specialinbjudan och fick dra lott om vilket hus som skulle besökas. Jag hamnade i huset med orange skylt och träffade en äldre trevlig inuitkvinna som var hemma med sina barnbarn. Vid hade en stunds samtal på svenska/danska/engelska innan jag drog vidare ut i den lilla byn.

Jag kunde snart konstatera att hundarna i Itelleq (som är den sydligaste orten där man får hålla Grönlandshund) levde ett bättre liv än vad som observerats tidigare. De var bättre vårdade och var riktigt glada.

Husen var färgglada men nog märktes det att det inte är ett rikt samhälle. Fasaderna var lappade och lagade, men i förvånansvärt många hem fanns det moderna platt-TV apparater.

Att ta sig igenom byn var snart avklarat och i brist på burkjakt ägnade jag mig åt att fotografera istället.

Efter en liten tur upp på ett berg återvände jag ned mot ”centrum” i byn. Där finns en stor öppen plan som mest består av grus och damm, i var sin ända av denna öppna plats står portar försedda med någon slags nät. För ungefär ett år sedan tittade ”borgmästaren” ut från sitt fönster och fick då se en isbjörn komma över den stora öppna ytan! Då den ligger omedelbart intill skolan tog han sitt gevär och gjorde processen kort med björnen! Idag var det en helt annan aktvitet som pågick. Hela den öppna ytan var fylld av folk.De hade kastat in ett litet sfäriskt djur som de rusade runt och sparkade på. Vilken barbarisk sed! Så här kan det väl bara inte få gå till! Mugglarnas värld är verkligen kuslig, för att inte säga skrämmande.

Jag kunde inte stå ut med att se denna brutalitet så jag återvände till moderskeppet. Några timmar efter att MS Fram lättat ankar kom vi in i ett område med tät dimma. Först framåt nio tiden på kvällen lättade dimman. Vi var då inne i en djup och lång fjord, dimman slutade faktiskt som en lodrät vägg, mycket märkligt att se!

Fjorden vi färdades på är en av de längsta i världen. Inbitna norska resenärer häpnade över det vi såg (det säger en del), landskapet var storslaget och mäktig. Man ville inte riktigt gå in den här kvällen, men tillslut fick det vara nog. Det var ändå en lång dag kvar i morgon och en dag där det faktiskt fanns möjlighet att hitta burkar!