Stora Amundön runt

Idag slog jag ihop svart och rosa till en tur åt väster, alltså de två expressbusscachinglinjerna som var dagens färdmedel ut till kusten och hållplatsen Skintebo. Därifrån blev det lite över en kilometers promenad fram till Amundöns naturområde.

Efter ytterligare några hundra meters promenad nådde jag fram till den första burken i serien ”Stora Amundön”, det blev en kort stunds letande innan burken ville visa sig. Efter en kort vandring nådde jag dagens andra burk, enkelt trodde jag, men ack vad jag bedrog mig! Här blev jag kvar en lång stund, letade bland stenar och träd och stenar igen innan cachen ”Stora Amundön #2 Katten” slutligen var funnen. Dagens tredje cache hittades efter en tur genom resterna av ett fint kulturlandskap och kunde kliva iväg över det som en gång säkerligen har varit åkermark till ett av öns hemman. I åkermarken fanns dock inte cachen, den låg i en håla som vaktades av ett riktigt monster!

Vägen ut till ”Stora Amundön #4 Kungsviken” förde mig uppför de stora kustnära klipporna som redan på förmiddagen var heta att vidröra. Jag fick för mig att en viss sten var den troliga och den roterade jag kring som om den vore en julgran/midsommarstång! Detta till trots att den mycket väl skulle kunna ligga invid stenhögen bredvid, och det gjorde den också när jag slutat envisas och börjat söka i lite vidare cirklar.

”Stora Amundön #5 Indian” var åter en snyggt utformad burk som jag lyckligtvis hittade snabbt! Framför mig på kartan låg nu cachen ”Stora Amundön” som inte tillhörde serien, men man får inte vara sparsmakad när man är ute på jakt så även denna skulle givetvis letas upp. Åter fick jag ge mig på ett långvarigt sökande ända tills dess att jag hittade en spoilerbild, den var till stor hjälp på denna steniga plats.

”Stora Amundön #6 Datortillbehör” var nu nästa mål, vad kunde vänta mig där? Jag trasslade omkring mellan och under grenar till en fallen tall när jag hörde svordomar, svordomar, ve och förbannelse eka mellan träden. Vad var detta, en cachare som i förtvivlan skrek ut sitt hat efter en DNF? Nej, det var bara en mugglare som inte gillade att gå på stigen över ön! Fet och tatuerad släpade han sig fram mellan träden och skrek ut än fler svordomar! Jag var rädd att han skulle falla ihop och blockera min möjlighet att söka efter burken, men så blev det inte. Jag fortsatte mitt sökande när en ny mugglare dök upp ljudlöst bakom mig inne bland tallens stammar, det gjorde att jag tappade fokus och inte såg det uppenbara. Det tog sedan en stund innan jag var inne på rätt spår igen och kunde plocka fram detta datatillbehör, om än i en utformning som jag aldrig haft vid datorn.

Vid ”Stora Amundön #7 Röset” nådde jag öns högsta punkt och fick se det imponerande röset. Cachen låg dock på ett mycket säkert avstånd från fornlämningen. Värmen började nu verkligen kännas och jag fick sätta mig ned och konsumera lite mer vatten innan sökandet kunde fortsätta, då gick allt mycket bättre och efter att jag avlägsnat ett kryp som ville fästa sig på mig så signerades loggen.

Av tidigare loggar kunde jag förstå att ”Stora Amundön #8 Drottningviken” skulle vara svår, jag förberedde mig på ännu ett långt letande. Döm om min förvåning då jag hittade burken omedelbart, tur som en …. heter det vilket nog kan stämma bra! När jag kom ut på stigen vid badplatsen hade mugglarmängden tilltagit, det såg ut som Nordstan vid jul!! Långa rader av mugglare i löjliga badskor och bärandes på kylväskor och stolar. Några tittade nästan förskräckt på mig när jag kom ångade i tunga friluftskläder och kängor – en liten kontrast. Den sista burken på rundan kring Amundön var ”Stora Amundön #9 Harsyra”, där blev mitt sökande åter utdraget. Jag vandrade fram och tillbaka mellan träden, då hördes en liten flicka borta på stigen ropa: Jag vet vad han gör, han letar efter en sån där skatt! Ingen av de stora mugglarna i hennes sällskap regerade, alla gick med näsan ned i sina mobiltelefoner utan att vare sig se eller höra. Jag kunde sedan ostört fortsätta mitt sökande som förde mig allt längre bort från nollpunkten. Slutligen, 17 meter från min nollpunkt, hittades cachen. Vilken lättnad! Det blev nu en mat och vätskepaus innan jag återvände till busshållplatsen för färd hem mot geocachingbasen. En mils vandring och tio burkar fick räcka för idag. Den långa tid jag fått ägna åt flera av burkarna hade gjort att klockan nu närmade sig tolv och värmen började bli aningen besvärande, vattnet var dessutom slut. Min ursprungliga tanke hade varit att fortsätta söderut, men den planen övergavs snabbt.