Österut!

Lördagen den 2:a augusti bar det av ut på en ny resa, denna gång långt åt öster. Men som under alla resor så började den långa färden med att kliva över tröskeln till cachingbasen ta ett steg mot hissen och färdas nedåt innan det blev till att färdas uppåt och utåt. Med flygbusscachingbussen färdades jag ut till stadens enda kvarvarande flygplats för att genomföra den första flygturen.

Det finska flygplanet stod redo och snart var jag uppe i luften och färdades över land och hav mot den finska huvudstaden Helsingfors. Där blev det väntan ett par timmar innan ett ännu större flygplan skulle bordas för den långa resan mot öster. Under mitt kringvandrande på flygplatsen kunde jag konstatera att julen tycks närma sig…. Det händer alltid något oväntat!

Den låga etappen av resan gick från Helsingfors till Osaka, omkring 9,5 timmar lång. Men långa flygresor börjar bli en vana så jag visste vad som väntade både under resan och konsekvenserna av den rejäla tidsomställningen som i detta fall var omvänt i förhållande till en flygning till Amerika. Lite oväntat fick jag sällskap av två kollegor från Uppsala som av en ren slump fått sina platser på andra sidan gången, trevligt! När alla timmar med de sedvanliga bestyren ombord på ett stort flygplan klarats av var det skönt att gå av den stora fågeln och kliva ut i ankomsthallen. Större delen av passagerarna på planet var hemvändande japaner så kön till pass och migrationskontroll var oväntat kort och kunde snabbt klaras av. Jag hade fyllt i alla papper på rätt sätt, det var dock inte alla som hade gjort det och fick rest….

Osaka Kansai är en märklig konstruktion som ligger på en konstgjord ö med väg- och järnvägsförbindelser in mot Osaka. Det visade sig mycket lätt att köpa biljett till tåget som skulle föra mig vidare mot Kyoto, allt var mycket tydligt och pedagogiskt upplagt. När vi kom ned till stationen under flygplatsen anlände tåget, det städades noga och vi fick kliva ombord. Exakt på avgångstid rullade vi iväg genom det supertätbebyggda Osaka (2,6 m invånare…) Staden såg inte direkt vacker ut med enbart grå och bruna byggnader, tätt, tätt, tätt. Efter några sekunder ute på landsbygden anlände tåget exakt på utsatt tid till Kyoto (något annat är otänkbart).

Centralstationen i Kyoto är nog en av de mest imponerande skapelser jag skådat. Vid en första anblick ser den ut att vara en ”normal” men jättelik centralstation, men ju högre upp i byggnaden man går desto mer imponerad blir man av alla märkliga saker som uppenbarar sig! Men när jag anlände hade jag dock mest problem, det gällde att hitta ut…. och gps:en fick inte någon kontakt med högre makter inne i den enorma byggnaden. Slutligen kom jag ut, rakt ut i en vägg av värme. På utsidan var det drygt +40 grader och en rejält hög luftfuktighet, kändes som att bli överkörd av en ångvält (har inte någon egen erfarenhet av detta men tror att det finns vissa likheter!)

Mitt första mål var att hitta hotellet som jag visste skulle ligga söder om stationen. När min gps var vaken igen så var problemet att hitta hotellet givetvis obefintligt. I maskinen låg openstreetmap och den höll en utmärkt kvalitet som gjorde det lätt att hitta i stadens ibland komplicerade gatunät. Rummet var inte klart men givetvis tog dom hand om väskan åt mig så jag åter kunde ge mig ut i den sköna sommarvärmen. Jag insåg snabbt att här kunde jag inte förflytta mig i Hallénfart, det fick bli krypfart istället. Siktet ställdes in på att närmaste tunnelbanestation, där fick jag brottas med mysten – hur köper man en t-banebiljett på japanska?

Mina farhågor om ett komplicerat biljettsystem visade sig dock helt felaktiga. En spärrvakt som inte kunde mycket engelska visade mig snabbt och effektivt systemet, sen var det bara att åka!

Lite oroväckande är det att se skyltar som den ovan som anger att man skall gå ned i skyddsrummet under perrongen om stationen skulle börja rasa på grund av en jordbävning. Landet drabbas av omkring 100 skalv varje år så det är inte fel att orientera sig kring vad som behöver göras om marken skulle börja skälva. Något skalv behövde jag dock inte uppleva under resan, sådana oväntade händelser kan man klara sig utan.

Det var omkring en mil att åka ut till Kyoto International Conference Center där jag skulle registrera mig inför den kommande veckans deltagande i World Economic History Congress som för första gången skulle hållas i Asien.

Byggnaderna såg mycket märkliga ut, vi var några som under mötet var övertygade om att detta var högkvarteret för SPECTRE. I verkligheten har dock anläggningen faktiskt sin plats i vår historia då det var här som det berömda och omtvistade Kyoto avtalet förhandlades fram!

När jag anlände till nervcentrat för veckans många möten insåg jag att det ännu inte skulle vara öppet, jag var en timma för tidig! Så hemskt, då var det inget annat att göra än att sätta sig ned på en parkbänk och vänta…. eller vänta nu, det ligger ju en burk någon knapp kilometer bort, bänken fick vänta och jag klev iväg i snigelfart i riktning mot den första cachen.

”Takaragaike Pond Park — A Rest House” låg i en vacker parkanläggning med svalkande skugga från träden. Det var inte överdrivet många mugglare i området så jag kunde söka av en misstänkt yta och snart hade jag min första japanska cache i min hand – vilken härlig känsla!

Därmed var målet för dagen uppfyllt – att spräcka nollan och säkra en logg i Japan – men förtvivla inte det skulle bli fler loggar men inte denna långa resdag. Istället fick jag nu gå mot det stora mystiska betongkomplexet och där få namnbricka och andra nödvändigheter. Det blev också en välbehövlig lunch på matstället intill registreringen (kan betona att det inte var varmkorv):

Färden gick därefter tillbaka in till station 12 (som låg närmast hotellet) för lite återhämtningen. Hotellrummet bjöd på vissa överraskningar, vid sidan av sängen fanns en rejäl ficklampa – geocachinganpassning? Nej – jordbävningsanpassning!

Även hemlighuset var lite annorlunda, den triviala wc-stolen visade sig vara högteknologisk, det gällde att läsa manualen!!

Det händer som sagt alltid något oväntat, men jag lyckades hantera denna utrustning bättre än vad jag hanterar ett par träpinnar vid middagsbordet – alltid något! Dagen avrundades med ett besök på den lokala stormarknaden för att få lite vatten – eller snarare mycket vatten – inför prövningarna under den kommande måndagen. Ganska snabbt kunde jag konstatera att något hänt med prislägen i landet, det var förvånansvärt BILLIGT, inte dyrt som alla har talat om inför resan. Sånt är givetvis glädjande att inse!

Nu var det dock dags för lite välbehövlig sömn!