Platsen där geocachingen föddes!

Vår intensiva resa närmade sig sitt slut under tisdagen den 19:e juli. Men en sista kraftansträngning skulle göras för att uppnå våra nördiga mål, att besöka de äldsta och mest omtalade platserna, området där geocaching började, långt innan det fanns någon organisation eller hemsidor. Man kan väl nästan tala om en slags pilgrimsfärd!

Vi började dagen med en multi (från 2001) och lita andra cacher som uppvärmning i Portlandområdet innan vi åkte ut från staden och upp i bergen. Där var den legendariska cachen ”GC12 5/12/2000” ett viktigt mål. För de av oss som ägnat mycket möda åt att fylla fälten i statistiken med cacher efter månad som de placerats ut var denna burk viktig, minst sagt. Att fånga maj månad 2000 är inte möjligt i Europa, man måste åka till USA, Nya Zeeland eller Australien för att hitta cacher med den åldern. Ursprungligen fanns det 21 cacher som placerats ut under maj månad, idag finns endast sju kvar.

GC30 Mingo 11maj 2000. (In Kansas, United States)

GC12 GC12 5/12/2000 12 maj 2000. (In Oregon, United States)

GC28 Beverly 13 maj 2000. (In Illinois, United States)

GC3E Lane Cove 18 maj 2000. (In New South Wales, Australia)

GC39 The Spot 26 maj 2000. (In New York, United States)

GC46 Geocache by Kevin Anderson (Wellington) 26 maj 2000. (In North Island, New Zealand)

GC31 Arikaree 31 maj 2000. (In Kansas, United States)

När vi åkte mot cachen drog vi oss till minnes loggarna som ibland omtalat en besvärlig och våt vandring, medan andra talar om bilfärd nästan hela vägen fram. Vilket skulle man tro på, vilket skulle visa sig vara möjligt?

Kan man verkligen köra här....

Den smala vägen genom skogen över berget blev allt mindre, där valde ändå ralleman att fortsätta köra, och köra och köra. Grenarna rispade hyrbilen på alla håll, slutligen hindrade en stor vattensamling vidare färd, men då var vi 50-60 meter från cachen!

Här var det stopp!

Vi trängde nu in i den våta och snåriga skogen. En liten stig in i snåren verkade lovande, likaså några stora stockar som vi började söka igenom, men inget hittades. Sökområdet fick utökas så vi spred ut oss i snåren på jakt efter det eftertraktade bytet. När burken hittades var det inte inom ”min sektor” utan borta hos ralleman. Där stod veteran burken!

GC12

Vi samlades nu för att ta ett gruppfoto.

Tänker man efter så är det egentligen inget extra med denna burk, utom dess ålder. Cachebeskrivningen skulle man verkligen kunna klaga på! Den är kort och endast kort:

”near Brightwood, OR. White and blue bucket ”

Inte speciellt upphetsande! Men det är som sagt dess ålder som gör att den är intressant och attraherar mängder av besökare. Den har fått hela 83 favoritpoäng, det hade inte en motsvarande burk utplacerad 2011 fått.

När den eftertraktade loggboken var signerad lämnade vi den blöta skogen. Bilen fick sedan backas ett stycke innan en någorlunda vändplats kunde hittas. Kanske inte en plats man bör köra in på ensam. Men vägen hade vi lika gärna kunnat gå och då hade man inte haft något krångel med att vända.

När vi åter kommit ut på vägarna styrdes fordonet mot nästa mål, ”Geocache 7/21/00”, som inte var en ”drive in” cache. Nu skulle det äntligen bli lite vandring! Vi började vandringen i lätt duggregn och dimma, regnet upphörde efter hand, men dimman låg fortfarande tjock och gjorde att man fick gissa sig till utsikten som omtalas kring berget.

På vägen upp mot toppen stannade vi till vid en snygg och fyndig cache ”All Hail the Hypnotoad”, en samling djur bodde i små håligheter på baksidan av ett träd. Ett av djuren hade en loggbok i sin buk!

Det var lite blött när man skulle logga! (Foto: ralleman)
På väg mot toppen hittade vi lite kvardröjande snö.

När vi nådde toppen hittades cachen snabbt, men som sagt, utsikten var osynlig.

(Foto: ralleman)

Vandringen upp och ned från berget tog några timmar i anspråk, men det var det väl värt för att få en av dessa gamla burkar på sin lista, dessutom en fin naturupplevelse – som extra spänningshöjare fick vi höra ljudet av automatvapen som spred sina kulor…. Men de var långt bort och besvärade inte oss.

Vårt nästa mål var viktigt och speciellt, vi skulle till den plats där geocachingen började! ”The Original Stash” placerades ut av Dave Ulmer den 3:e maj år 2000. Men tyvärr finns inte cachen kvar längre, den arkiverades redan den 6:e juni 2001 efter att ett vägbygge förstört cachen. Men idag finns en minnesplatta bredvid vägen och en tribute-cache utplacerad av Groundspeak strax intill.

På geo-helig-mark - Nästan så man såg gröna lådor snurra runt skallen....

Några meter från minnesplattan finns ”Original Stash Tribute Plaque”. Den har placerats av Groundspeak som här gett sig själva tillåtelse att bryta mot 161 meters regeln. Det finns nämligen en annan cache,  ”Un-Original Stash”, som funnits där sedan oktober år 2000.

På eftermiddagen hade vi bestämt träff med en lokal geocachare ”boringgirl”. Vi träffade henne på ett matställe (en ombyggd skola) där vi fick en riktig trevlig middag tillsammans, det dök även upp ett par andra av traktens geocachare, ”shelrik” som var nyfikna på utlänningarna som var på besök!

Efter middagen gav vi oss ut på lite lådjakt tillsammans med boringgirl, hon var allt annat än boring – orsaken till namnet var att hon bodde i en stadsdel med det osannolika namnet.

Vacker kvällsutsikt från en Earth Cache.

När vi avslutat den gemensamma cachingen drog vårt svenska team ut på ytterligare lite kvälls/natt-caching kring Portland innan det var dags för lite sömn innan hemresan skulle börja.

En helt vanlig kväll på stan? (Foto: ralleman)