Villa Oxford

Vid lunchtid stävade MS Norstjernen vidare åt öster mot Woodfjorden – en riktig jätte bland fjordar. Den är 65 kilometer lång och 10 kilometer bred. Från denna huvudfjord utgår Liefdefjorden och Bockfjorden på västsidan. Vårt mål var att göra en ny landstigning vid Mushamna.

Från båten såg man den stora och välbevarade fångststationen.
Guiderna skickades ut för att söka en lämplig landningsplats, men vågor och vindförhållanden gjorde det omöjligt att gå i land.

Vädret och sjögången gjorde det alltså omöjligt att nå land vid Mushamna, planen ändrades därför till en landstigning vid sydsidan och bukten Worsley – uppkallad efter en brittisk officer som ledde en expedition i området 1925. Där var vågorna vänligare och alla båtar sattes i sjön och började föra oss iland utmed denna vindpinade kuststräcka.

Till denna avlägsna kuststräcka kom 1924 den norske jägaren och fångstmannen Hilmar Nøis. Han spenderade hela 38 år på Svalbard! Vid denna fångststation byggda han sig ett hem med det stolta namnet Villa Oxford.

Villa Oxford – flottaste stället på norra Svalbard!

Han lyckades även locka dit sin blivande fru, ni kanske kan tänka er hennes reaktion när hon fick se den storslagna villan….

Det fanns inte mycket plats i villan. Ändå lyckades mästerjägaren släpa in en frusen (död) isbjörn för att tina! Hans hustru gillade inte det tilltaget märkligt nog.
Isbjörnsfälla! Man satte ett gevär inne i lådan, en ståltråd ut till lite sälspäck som hängde framför mynningen. När isbjörnen drog i späcket avlossades skottet – man kan nästan säga att björnen begick självmord! Bekvämt sätt att jaga, men det hände ganska ofta att isbjörnshonor med ungar råkade ut för dessa fällor.

Åter hade vi fått en fantastisk landstigning, kunniga guider gjorde det hela riktigt givande. Bristen på burkar var dock påtaglig men det kunde jag överleva, det fanns ändå ett hägrande mål men jag skulle få ge mig till tåls ännu en natt innan det skulle kunna bli aktuellt att logga burk. Men de storslagna vyer som fanns på vägen dit är inte att förakta!

Vi höll nästan på att missa båten då guiden Gro hänfört kastade sig över alla små – nästan osynliga – växter som vi passerade! Man hörde ett tjut sen föll hon på knä! Geväret hade hennes kompis fått ta hand om!