Heter alla geocachare Lars…?

Dagens tur hade fokus på underhåll av egna burkar, men en logg skulle det allt bli under turen hade jag planerat. Medan dagsljuset sakta ökade i styrka genom det tjocka molntäcket tog jag mig mot min burk ”Gamlestadens Fabrikers AB, Hist fab #1” för att se hur mycket av loggremsan som var ledig.

Mitt inne i Gamlestadens fabrikers området reser sig detta 1700-tals hus! Det var ursprungligen en del av Sahlgrens stora sockerbruk.

Mitt inne i Gamlestadens fabrikers området reser sig detta 1700-tals hus! Det var ursprungligen en del av Sahlgrens stora sockerbruk.

Det fanns gott om plats i loggen så jag behövde inte byta ut den. Istället gick jag mot nästa industricache – ”SKF Svenska kullagerfabriken, Hist Fab #2”. Där var loggen överfull så det var hög tid att den fick en ny remsa.

Kulan

Efter dessa plikter som cacheägare gick jag nu mot en Ragge1 cache ”Alla heter Lars i Göteborg”, nu håller jag väl inte riktigt med om att alla geocachare i Göteborg heter Lars men cachen har hamnat i rätt område då ganska mycket i trakten har namn efter Lars Kagg, en man som inte sysslade med geocaching!

Lars Kaggsgatan

Förskolan Lars Kagg

Efter framgångsrik loggning av cachen gick jag vidare mot en hemlig plats för att där plocka bort en ”extraburk”. Det är andra gången på kort tid nu som burkar spårlöst försvinner, inte ens jag hittar burken och när en ny cache har placerats ut dyker den gamla upp igen – och besökarna hittar givetvis inte den nya… Sådant kan ge en cacheägare grå hår och dålig mottagning i flera dagar! Men nu är några av dessa problem åtgärdade. Som avrundning på dagens inlägg vänder vi åter blicken mot Lars för att få veta lite mer om denna man som satt så stora avtryck i Gamlestadens gatunamn. För att få en liten levnadsteckning har jag här hämtat en text från Svenskt Biografiskt Lexikon.

Här har vi Lars Kagg i egen hög person!

Här har vi Lars Kagg i egen hög person!

Redan från barndomen visade K ”mera hug för krigsväsendet än för boken”. Efter faderns död 1601 uppfostrades han från sitt sjätte till fjortonde år hos en släkting på mödernet, Erik Ribbing till Vargarn, som var Karl IX :s kammarjunkare. Han kom sedan i tjänst vid drottning Kristina d ä:s hov. Där blev han god vän med den jämnårige Gustav Adolf, som han följde i kriget mot Danmark. I striden vid Ryssby visade han sig så ”trogen och oförsagd” att Gustav Adolf gjorde honom till sin liv- och kammardräng.

I det följande kriget mot Ryssland utmärkte sig K för personlig tapperhet vid belägringen av staden Pskov. Då ett uppehåll inträdde i krigshändelserna, tog han tillfället i akt att i utlandet avsluta sin militära utbildning. Kungen gav honom understöd till resan och uppmanade honom att bl a studera befästningskonsten. Han försågs med en rekommendation till prins Moritz av Oranien, tidens mest framstående härförare och krigsteoretiker, och fick vid ankomsten till Holland 1616 anställning vid dennes garde. Efter tre års tjänstgöring där tog han värvning som fänrik vid ett regemente som kungen av Böhmen, Fredrik V av Pfalz, lät sätta upp i Holland och deltog i flera strider och belägringar. Dennes saga blev emellertid kort, och i april 1620 var K tillbaka i Sthlm.

En kort tid efter hemkomsten blev K inbjuden att deltaga i vad som skulle visa sig vara Gustav Adolfs friarresa till Tyskland under pfalzgreven Johan Kasimirs ledning. Bland deltagarna befann sig Johan Baner och Johan Hand, Erik XIV:s dotterson, som i sin dagbok skildrat vad som tilldrog sig. Under resan kom K ”för sina vackra egenskaper i sådan utmärkt nåd, att när kungen skilde alla andra från sig, till att vara så mycket mera okänd, behöll dock Hans Maj:t Kaggen stadigt hos sig”. Efter hemkomsten utnämndes K till hovjunkare. Året därpå, 1621, blev han först kaptenlöjtnant, sedan kapten och därefter kvartermästare vid Östgöta fotfolk, vilket regemente han medföljde till Livland. Han utmärkte sig där vid Rigas erövring genom att på två dagar och två nätter förfärdiga ”en approche eller galleri” över stadsgraven. Sedan stil-lestånd slutits med Polen, återvände K till Sverige, där han vistades i tre år.

Under det fortsatta kriget mot Polen var erövringen av fästningen Birze och slaget vid Wallhof de viktigaste tilldragelserna. Efter Birzes erövring fick K jämte översten Erik Creutz stå för fästningens försvar och lyckades hålla den, tills kungen efter segern vid Wallhof 7 jan 1626 kunde komma till undsättning. Därpå förlades striderna till Preussen med närmaste mål att genom inringning bringa Danzig till fall. K deltog i erövringen av Elbing och flera fasta orter och slott, såsom jesuitklostret Braunsberg och Marienburg, sätet för den tyska ordens högmästare. 2 juli 1626 sände kungen honom med 1 500 man på pråmar och båtar mot Dirschau, vars erövring skedde utan större manspillan. K utnämndes till kommendant i staden, som byggdes ut till ett fast härläger. Då kungen på senhösten 1627 återvände till Sthlm, följde K med men beordrades så gott soin omedelbart till Kalmar, som man befarade skulle bli utsatt för ett polskt angrepp.

Angreppet på Kalmar uteblev emellertid, och sedan stillestånd slutits med Polen, fick K 19 okt 1628 order att bege sig till Stralsund med sitt regemente. Hans uppgift var att under befälhavaren där, Alexander Leslie, hjälpa till att försvara staden och besätta Rügen i avvaktan på kungens ankomst vid midsommar 1630. Efter erövringen av de båda öarna Usedom och Wol-lin vände sig Gustav Adolf mot Stettin. Högsta befälet över den erövrade operationsbasen lämnades åt generalmajor Dodo von Knyphausen. Under honom förde K befälet på Usedom och överste Leslie på Wollin.

För den framryckande sv härens säkerhet var det nödvändigt, att östersjökusten hölls fri från fientliga trupper. De platser vid kusten eller i dess närhet som hölls av de kejserliga måste därför erövras, innan tåget mot det inre av landet på allvar kunde börja. I dessa operationer gjorde K en stor insats såsom närmaste man till den svårt giktbrutne Åke Tott. Ofta lämnade de kejserliga sina ställningar utan strid. De lämnar städerna och ”låta portarna stå öppna efter sig”, kunde K rapportera i sina brev hem. ¦Slutligen erövrades Demmin, Kolberg och Greifswald, de enda fasta orter, som vid slutet av 1630 ännu var kvar i de kejserligas våld.

När Johan Baner, som var sv överbefälhavare, lämnade Demmin för att bistå kungen på annat håll, meddelade han denne, att han försett passen omkring den morasomgivna staden med allt som behövdes för deras försvar, och att han överlåtit ledningen av detta till K. Vid belägringen och erövringen av Greifswald spelade K en framskjuten roll. Med stadens fall var Pommern säkrat, och den sv hären kunde fortsätta västerut över Mecklenburg. Dessförinnan hade kungen givit K order att befästa Stralsund, Anklam, Greifswald och Demmin. K var därefter med vid belägringen av både Rostock och Wismar. Med Rostocks fall var erövringen av Mecklenburg slutförd.

Försvarslinjen för det utvidgade basområdet förlades till Elbe med dess biflod Havel. Den innefattade en rad slott och fasta platser. Längst i väster hade den sin förankring i det av Gustav Adolf upprättade, starkt befästade fältlägret Werben, som byggts på en utbuktning av Elbe och av naturen var väl skyddat. Inför förberedelserna till slaget vid Breitenfeld anförtroddes försvaret av denna linje åt K. Till hans förfogande stod 5 000 man. När sedan Gustav Adolf efter segern drog vidare inåt Tyskland, överläts uppdraget att försvara elbelinjen på Baner. En ny armé organiserades härför, till vilken K anslöt sig med 3 600 man.

Till fullo kunde elbelinjen inte behärskas med mindre det starkt befästa Magdeburg ingick i försvarskedjan. Åt Baner uppdrogs därför att försäkra sig om staden, vars protestanter kungen lovat att bistå. Den blockad, som Baner med K som underbefälhavare mäktade genomföra kunde till följd av de begränsade styrkor, som stod till buds, inte helt avstänga staden från omgivningen. Den var dock inte utan framgång men avbröts, innan slutresultatet vunnits. Under de trupprörelser, som Baner företog, drog det ihop sig till en allvarlig drabbning vid Wansleben. Striden blev hård, men krigslyckan gynnade den sv befälhavaren. Den flyende fienden jagades ända in på Magdeburgs murar.

Dagen efter slaget kapitulerade Wansleben på ackord. I en skildring av striden prisar Baner sina underbefälhavares tapperhet och mod. Om K säger han, att denne ”varit, näst Gud, den bäste hjälparen” och utan honom ”skulle träffningen säkerligen avlupit något sällsamt”. Lika lyckosam var K inte vid Höxter. Han mötte där Pappen-heim med en överlägsen styrka. Då han inte ansåg sig stark nog att upptaga striden, drog han sig tillbaka bakom Saale. Pappenheim kom därigenom obehindrat över Weser.

Sedan svenskarna efter den fasansfulla ödeläggelsen av Magdeburg 10 maj 1631 åter besatt den i ruiner lagda staden, utsågs K till dess kommendant och guvernör över stiftet Magdeburg. Som sådan befann han sig där vid tiden för slaget vid Lützen och deltog sålunda inte i denna drabbning. Efter kungens död utnämndes han till överste för livgardet, det berömda gula regementet, vars tidigare chef Nils Brahe avlidit efter de sår han erhållit vid Lützen.

Striderna i Tyskland under trettioåriga kriget fördes i stor utsträckning längs flodlinjerna. I striden om weserlinjen spelade städerna Rinteln och Hameln en betydande roll. Vid Rinteln utförde K en bravad, som skildras i hans personalier. En kejserlig armé under greven av Gronsfeldts kommando ryckte fram och blockerade staden. ”Och som här tarvades hurtigt och skyndsamt motstånd, tog Kagg allt rytteriet samt dragonerna, satte 1 000 musketerare bak på ryttarnas hästar och gick under favör av några kanoner över Wesern in i fiendens approcher. Där grep han de kejserlige an, lade ned 2 000 på platsen och tog 2 500 till fånga med fyra kornetter, 17 fanor, alla stycken, ammunition och bagage.”

Hameln inneslöts på order av Axel Oxenstierna, som efter kungens död handhade högsta krigsledningen, men kunde inte betvingas, varför belägringen upphävdes. Den sv hären, som i förening med en hessisk leddes av Georg av Lüneburg och Knyphausen, drog sig tillbaka och gick i ställning vid den nära intill staden belägna orten Oldendorf. Där utkämpades ett slag med de katolska trupper, som kommit staden till hjälp. K, som var generalmajor under hertig Georg, kommenderade högra flygeln. Till stor del genom hans ståndaktighet och hans ryttares djärva attacker mot fiendens infanteri tillkämpade sig de förbundna en avgörande seger. Därigenom bröts de kejserligas makt i Nieder-Sachsen, och Hamelns fall följde snart därpå (12 juli 1633).

Knyphausen sammanträffade efter striden vid Oldendorf med rikskanslern för att överlägga med honom om vidare krigsåtgärder. Fara förelåg, att Wallenstein från Pilsen i Böhmen, där han hade sitt huvudkvarter, skulle vända sig mot det inre av landet. Hertig Bernhard av Weimar hade med den del av armén, som stod under hans kommando, dragit sig mot Böhmen för att observera Wallensteins trupprörelser. Ovissheten om dennes planer skapade oro och villrådighet. Knyphausen fick order att gå mot Osnabriick, och staden intogs av honom. K beordrades till Fulda. Kort därpå utsågs han att med överste Georg Christof von Taupadel som underbefälhavare föra kommandot i Franken under hertig Bernhards frånvaro.

I hertig Bernhards planer ingick sedan länge erövringen av Regensburg. Den starkt befästa fria riksstaden, sedan lång tid tillbaka säte för den tyska riksdagen, utgjorde låset för Donau. Vid den hade den betydelsefulla Donaubron, ”die steinerne Brücke”, sina fästen. Med staden i sin hand skulle hertigen kunna behärska Donaupasset och äga en viktig strategisk stödjepunkt vid anfall mot Bayern, Oberpfalz eller de kejserliga arvländerna, såsom Böhmen och Mähren. Själva Wien skulle vara hotat. Politiskt var en erövring av Regensburg av största vikt. ”I Regensburg står kejsarkronan med den bajerska kurhatten på spel”, yttrade Tilly på dödsbädden. Tanken att från Regensburg nå kejsarstaden hade inte heller varit främmande för Gustav Adolf. Den förstärkning av hertig Bernhards armé, som var nödvändig för företagets genomförande, gavs av K och Taupadel. K anslöt sig till hertigens trupper med tre regementen till häst och två till fot. Kurfurste Maximilian, inom vars krets Regensburg låg som en enklav, hade lagt in en bajersk besättning till dess försvar. Hertigen ryckte med huvudhären fram på södra sidan av Donau, medan K och Taupadel med sina trupper tågade norr om floden mot förstaden Stadt am Hof, som besattes. Regensburg inneslöts och utsattes för häftigt bombardemang. På hertigens order underhandlade K med de inneslutna om ackord. Ett sådant slöts 4 nov 1633, varefter besättningen avtågade mot Ingolstadt. En del av den föredrog dock att gå i hertigens tjänst. 5 nov gjorde hertig Bernhard sitt intåg i staden.

Då hertigen i febr 1634 med sin armé lämnade Regensburg, utnämnde han K till kommendant med en besättning på endast 4 000 man. Denne mottog endast motvilligt uppdraget, som han troligen fann alltför riskfullt. Det visade sig att kejsar Ferdinand och kurfurst Maximilian kraftigt rustade sig för att återta Regensburg. 15 maj 1634 var staden omringad av en armé på nära 50 000 man, försedd med starkt artilleri. Kommenderande general var fältmarskalken Matthias Gallas. Läget för de inneslutna blev snart kritiskt. Ett våldsamt stormangrepp företogs 26 juni, och K blev erbjuden ackord, vilket han avvisade. Inom kort fann han dock sin ställning ohållbar och trädde i förbindelse med Gallas för kapitulation. Han hade då avslagit sju stormningsförsök. Villkoren undertecknades 16 juli och blev både för staden och K:s trupper milda. Avtåget skulle vara fritt, och 28 juli lämnade de sv trupperna, decimerade till 1 500 man, efter två månaders belägring Regensburg.

K hade ofta sårats under de nästan oupphörliga strider han deltagit i och led av allvarliga skottskador. Efter Regensburgs kapitulation sökte han lindring för sina plågor genom en hälsokur vid ett tyskt bad, innan han återvände till Sverige. Hans vilotid i hemlandet blev dock inte lång. På våren 1635 fick han anmaning från förmyndarregeringen att åter gå i tjänst. Det gällde att åstadkomma militära påtryckningar på stil-leståndsförhandlingarna med Polen, och K fick order att ”med första skepp” bege sig dit. Förhandlingarna gick emellertid snabbare än väntat, och på hösten var K tillbaka i Sverige. Här kom K:s stora krigserfarenhet till användning i krigskollegium, där han började tjänstgöra på hösten 1637 och ofta förde presidiet i riksmarskens ställe. Han företog täta resor för inspektion av fästningar och fästningsbyggen, vapenförråd, faktorier, salpetersjuderier och andra för försvaret avsedda inrättningar. Hans inspekterande verksamhet var de första åren i kollegiets tjänst huvudsakligen förlagd till södra Sverige och gränsen mot Danmark. Befästningsverken i Kalmar, Jönköping och Vadstena förstärktes. I juni 1642 var han sysselsatt med befästandet av Gbg. Han ledde också mönstringar och utskrivningar. För salpetertillverkningen visade han stort intresse. Förtjänsten att ha bragt det inhemska försvarsväsendet i utmärkt skick före kriget mot Danmark 1643 måste tillskrivas K.

Vid krigsutbrottet utövades högsta krigsledningen i hemlandet av riksdrotsen Per Brahe med Gustav Horn och K, den senare som generallöjtnant över hela armén, vid sin sida. Medan Torstensson tågade upp genom Jylland, ryckte Gustav Horn och K ifrån Jönköping in i Skåne med en här på 11 000 man. Det av danskarna utrymda Helsingborg besattes, likaså Landskrona, där K uppehöll sig någon tid för att förstärka fortifikationsverken. Motsvarande uppdrag utförde han i Halmstad, då denna stad med dess viktiga hamn givit sig åt Horn på ackord.

På gränsen mot Norge var läget ett annat. Under ledning av den danske ståthållaren Hannibal Sehested hade från norsk sida framgångsrika infall gjorts i Värmland och Västergötland. Vänersborg hade bränts. Som hämnd härför fick K order att göra infall i Bohuslän och sätta eld på Kungälv och Uddevalla. Inom kort råkade emellertid Gbg i fara. Kung Christian hade föresatt sig att bemäktiga sig staden och givit Sehested order om belägring. Situationen var redan hotande, då Per Brahe med K kom till undsättning. Skansar hade uppförts på Hisingen och ett härläger skapats, från vilket seglatsen från Gbg uppför älven förhindrades, och Gamla Lödöse hade bränts. Brahe gav K order att angripa och erövra skansarna, vilket lyckades. K fortsatte företaget vid götaälvsmynningen. Han lät sticka Kungälv i brand och belägrade Bohus fäst- ning. Redan skymtade erövringen av Bohuslän. Stormningen av fästningen var förestående, då bud kom, att fred slutits. K blev någon tid efter fredsslutet med sina trupper kvarliggande på Hisingen som garant för uppfyllandet av vissa fredsvillkor. På hans lott kom också att av den danska kronan mottaga Halland.

Efter danska kriget övertog K:s vapenbroder Gustav Horn ledningen av krigskollegium, men under Horns långvariga uppdrag på andra håll sköttes hans syssla där merendels av K. Vid drottning Kristinas tronavsägelse fungerade K i Horns ställe. Under intåget i rikssalen bar han svärdet. Han var då sedan 1648 fältmarskalk.

Någon större hjälp av K fick Horn inte, sedan presidiet i krigskollegium efter Jakob De la Gardies död uppdragits åt honom 1653. K vistades nämligen under fyra år på sin gård Fjellskäfte, ”behäftad med stadig sjukdom”. Hans många skottskador plågade och invalidiserade honom. Till mångas förvåning repade han sig emellertid, då Sverige för andra gången under Karl X Gustav gick i krig mot Danmark. På senhösten 1659 fick han kommandot över den här, som skulle gå mot Norge. Fästningen Halden angreps, men framgången blev inte så stor, och K slog snart nog till reträtt. Ett stormangrepp kunde inte fullföljas på grund av otjänlig väderlek. Väl tillbaka i Sverige, nådde honom underrättelsen om konungens död, och han skyndade till Sthlm för att tillsvidare ta hand om krigskollegiet.

K:s militära duglighet och administrativa förmåga gjorde honom efter den i Karl X Gustavs testamente utsedde hertig Adolf Johans uteslutning ur förmyndarregeringen till riksmarsk i tävlan med Magnus Gabriel De la Gardie. Som sådan intog han i förmyndarregeringen det andra rummet efter drotsen Per Brahe. Med valet till riksmarsk följde att han utsågs till generalfältherre och president i krigskollegium. 66 år gammal hade K nått höjdpunkten av sin bana. Men denna led nu mot sitt slut. I nov 1661 insjuknade han hastigt. Sjukdomen, troligen lungsäcksinflammation, var livshotande och den 19 avled han.

Som belöning för sina insatser i krigen på andra sidan Östersjön fick K flera gods och gårdar där. Han kom dock inte att behålla något av dessa förvärv, då de låg i områden som besattes av fienden. Till friherrskap fick han Tohmajärvi pogost i Ingermanland. Som greve fick han rätt att skriva sig till Mariestad, men något egentligt grevskap fick han inte förrän 1660, då han av förmyndarregeringen erhöll Sölvesborgs grevskap, som blivit ledigt efter Korfitz Ulfeld. K ägde sätesgårdarna Fjellskäfte, Kaggeholm i Ekerö, Sth, Sjötorp i Ödeshög, Ög, och Ramsjöholm i Svartarp, Jönk. Genom donationer (de flesta dock givna enl Norrköpings besluts villkor), byten och frälseköp kom ett stort antal hemman att läggas till hans sätesgårdar, som växte till betydande jordbruksdomäner. — Efter K:s död indrogs merparten av hans gods till kronan i samband med 1680 års reduktion. Sedan strögodsen indragits återstod för hans änka Agneta Ribbing endast säterierna Fjellskäfte och Sjöstorp. Hon fick under sina sista år brottas med stora ekonomiska svårigheter, sedan stora kommissionen även dömt henne scm ersättningsskyldig för K:s gravationer.

K prisades av samtiden för sitt ärliga sinne och för ”förstånd och snällhet i krigsväsendet”. På sitt svärd hade han låtit ingravera valspråket: Vincere aut mori, spes mea est Deo (segra eller dö, Gud är mitt hopp). Drottning Kristina, i vars gunst han stod, sade om honom vid ett tillfälle, att han inte blott var tapper; de uppdrag, som anförtrotts honom, hade han genomfört ”försikteligen, troligen och rättrådeligen”. Rikets nytta, gagn och bästa hade han alltid eftersträvat.

Jordfästningen ägde rum 8 juni 1662 i Riddarholmskyrkan. Processionen var praktfull såsom det anstod krigsmaktens högste befälhavare. Efter jordfästningen fördes kistan till Flöda kyrka, vid vilken Agneta Ribbing låtit uppföra ett praktfullt gravkor. Arkitekt var Erik Dahlbergh, som ägde det inte långt från Fjellskäfte belägna Skenas. Koret var invändigt smyckat med stuckarbeten av italienaren Carlo Carove och utgör med sina förfinade prov på barocktidens inredningskonst ett av landets förnämsta byggnadsminnesmärken från 1600-talet.

Författare

Sam Hedar

Lars Kagg, http://www.nad.riksarkivet.se/sbl/artikel/12302, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sam Hedar), hämtad 2013-01-27.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.