Punta Arenas & Kap Horn

Framåt lunch landade vi efter tre timmars flygning från huvudstaden, det ger lite insikt i hur avlångt Chile är! Vi var framme i den lilla orten Punta Arenas, den sydligaste staden i landet. Orten hade sin guldålder fram tills dess att Panamakanalen öppnades och fartygen slutade att gå runt sydspetsen.

Vi hade lite tid innan det var dags att gå ombord på fartyget så det blev en stadsrundtur. Själva staden är inte stor men den har ett sevärt museum som berättar om traktens historia, allt ifrån de första invånarna fram till nutid, välgjort och intressant att besöka.

Under stadsrundturen stannade vi till vid stadens stora torg där det står en staty över självaste Magellan! En staty som var intressant på mer än ett sätt, där finns nämligen den virtuella cachen ”Furthest Southern Cache” – som givetvis loggades!

Strax efter klockan tre på eftermiddagen var vi framme vid fartyget och kunde checka in. En smidig process och mycket välorganiserad. Vid in-checkningen fick man givetvis det speciella kort som används vid alla betalningar, som dörr nyckel, och för att checka in och ut från fartyget (för att inte lämna någon kvar på stranden…). Man fick också lämna in det mycket omfattande hälsointyget som alla skulle ha med för att få åka på denna resa, jag hade inget att oroa mig för då min läkare hade intygat ”excellent hälsa” för Hallén.

I hytten 646 väntade min packning på mig och där hängde även en annan viktig del av utrustningen för resan, en exploderande flytväst, faktiskt hade jag fått två…. Senare skulle även gummistövlar delas ut, det skulle visa sig vara det mest praktiska skodonet på våta stränder och vid promenader bland pingviner…

Innan fartyg får avsegla MÅSTE ALLA vara med på genomgången av hur fartyget skall evakueras vid en olycka. Det är en aktivitet som tar omkring en halvtimma i anspråk, sen var det dags att kasta loss för att resa än längre söderut. På kvällen var det givetvis middag och informationsmöten om resan, många trevliga och intressanta personligheter fanns det ombord.

Innan vi lämnat kaj tog jag en orienteringspromenad genom fartyget och tyckte mig då se en mystfinal…

Under natten färdades vi mot söder, först ut på öppet hav, sedan åter in i de trånga vattenvägarna till Garibaldi fjorden. En mycket vacker plats omgiven av berg och glaciärer, här blev det också den första utfärden med tender-båtarna.

Någon burk fanns inte att logga vid fjorden men jag hade hopp om att nästa stopp, följande dag skulle kunna ge en logg. Den 4 mars anlände vi nämligen till Kap Horn, den sydligaste spetsen av Sydamerika, en plats beryktad för sina stormar och opålitliga väder. Landningsplatsen hade för några dagar sedan krossats av vågorna så de trappor och brygga som byggts upp fanns inte längre kvar! Det fanns en plan att skicka iland skeppets snickare och några övriga ur besättningen för att laga trappan hjälpligt innan vi övriga skulle kunna ta oss iland på den ö som utgör Kap Horn.

Vi låg stilla – nåväl – gungade stilla vid Kap Horn under en längre tid utan att veta hur det gick med landstigningsförsöket. På toppen av Kap Horn väntade den då ännu ologgade earth cachen ”Cape Horn – Cabo de Hornos”. Men någon logg (FTF) skulle det inte bli för mig då det inte gick att landstiga på klippan. När portarna för tender-båtarna öppnades försvann dessa 2 meter under vattenytan, havet ”svälde” något! Troligen hade vi kunnat få iland några, men knappast tillbaka ombord igen, sa båtförarna. Då är valet ganska enkelt! Det blev istället en tur runt Kap Horn, det talas om att sjömän trampat däck kring denna plats, nu blev jag en geocachare som trampade däck kring en missad FTF….

Den chilenska lotsen lämnade fartyget, nu var det dags att bege sig ut på öppet hav.

Det som låg framför oss var nu Drake sundet, åter en beryktad och stormig plats, men för oss väntade faktiskt riktigt bra väder. Nog rullade fartyget lite men lyckligtvis är jag inte känslig för sjögång, men det var många andra som gick med små plåster bakom öronen.