Söndagen den 12 mars anlände vi till Port Stanley, Falklandsöarna. Först av allt gick migrationsmyndigheten igenom våra pass och nu är jag försedd med en stämpel i passet från ytterligare ”ett mystiskt land”.
Den processen var dock kort så vi kom snart av fartyget. Att ta pendelbussen var inte att tänka på, det var ju bara 400 meter till första burken, ”Afterglow”.
Efter många dagars burktorka var det härligt att plocka plast igen, en hel lång rad på 9-10 möjliga cacher låg framför mig, blodsmak i munnen….
Krigsminnen fanns det gott om på ön, framförallt från konflikten 1982 – som helt förändrade öarna, men även från tidigare drabbningar som Falklandsslaget 1914 då britterna utplånade en tysk flottenhet.
Invånarna är mycket nationalistiska men oroade av BREXIT då man befarar att London säljer av öarna till Argentina för att få bättre handelsavtal med Sydamerika.
En kvinna är hjälten från 1982, hon har inte så många gator uppkallade efter sig, men här finns:
Jag fortsatte min promenad genom huvudstaden och fick loggat flertalet av de tänkta burkarna. Det var endast utanför turistinformationen som jag gav upp på grund av alla mugglare!
Efter alla dessa skyltar om pingviner var det väl hög tid att åka iväg för att titta på ytterligare några pingviner, denna gång av det kungliga slaget. Men kan man verkligen lita på transporterna på dessa öar?
Allt gick trots allt väl och jag kom fram till Bluff Cove och den enda kolonin med kungspingviner utanför South Georgia öarna.
Efter den pingvinrelaterade utflykten återvände jag till Stanley för en liten promenad och totalt kom jag upp i 9 hittade cacher i denna lilla ort, kändes bra!
Vid 18.30 avgick fartyget igen för färd mot New Island, en mindre ö där vi planerade att landstiga under nästa dag. Ytterligare två burkar hägrade där! Men vädret ville annorlunda och det blåste upp till storm så kaptenen fick föra fartyget ut från ögruppen och börja färden mot Sydamerika.
Nog blåste det de följande dygnen, som mest 32 m/s och vågor på 12 meter, tur att man inte har ont av sjösjuka utan kan njuta av turbulensen!
Halléns Geocachingäventyr 
Lyckans ost som inte blir sjösjuk! Jag tål en hel del men varit riktigt sjösjuk 2 ggr, första gången på en 16 meter lång gammal kappseglare från 1916, byggd med mahogny på galvaniserade vinkeljärnsspant (tror det stod KR85 på storen)… den extremt sjövana Lena Jobson tog hand om mina glasögon och slog en tamp om mig och så fick jag ligga och kräkas… men en till blev dålig, då bestämdes att vända från målet Laesö och gå norrut inomskärs. Precis efter vändningen kvicknade jag till. Den goa och omtänksamma Lena kom och knöt loss mig – jag fick mina glasögon samt en fralla med prickig korv och en starköl (det var nog Pripps blå eftersom de flesta var Chalmerister).