Den 24 oktober var det dags att stifta bekantskap med ännu ett nytt land – Belize. Det är ett intressant land som har sitt ursprung i skotska pirater som byggde upp sin bas här, senare blev det en del av det brittiska imperiet och gick fram till 1980-talet under namnet Brittiska Honduras, Förr gick landet under namnet Brittiska Honduras, engelska är givetvis det dominerande språket här. Jag hade höga förväntningar på dagen och färden till Mayastaden Lamanai djupt inne i djungeln. Första etappen var givetvis från Fram och in till fastlandet.
Det bästa sättet att färdas till Lamanai är per båt utmed floden, ungefär så som Mayafolket färdades men idag sitter det givetvis motorer på båtarna. Det lär även finnas en väg, snarare ett par hjulspår, till platsen genom skogen men inte några stora parkeringsplatser och inga turistbussar. Buss blev det givetvis fram till floden, en ganska lång färd genom Belize i hög fart i något äldre fordon.
Färden uppför floden är drygt 30 kilometer lång, även om båtarna är snabba så tar färden lite tid då förarna ibland stannar upp för att visa djurlivet i området.
Vi åkte i två båtar med totalt färre än 30 personer, det var också det totala antalet besökare i Lamanai denna eftermiddag, stor skillnad mot gårdagens besök i Tulum. Det bjöds på lunch innan vi skulle gå vidare in i staden, då passade jag på att uträtta ett litet ärende…. ”From Berlin to Belize” låg nämligen mindre än 100 meter från lunchplatsen, så jag hann få både mat och burk! Därmed var första burken i detta nya land säkrad och jag kunde hänge mig helt åt Mayastaden.
Genom den täta djungeln hördes apornas vrål – imponerande röstresurser! Det gav en speciell stämning åt vandringen genom grönskan. Helt plötsligt öppnade sig skogen och vi kom in på en stor öppen plats framför ett av templen. Här låg centrum i staden under nära 3000 år innan den övergavs under 1600-talet. Spanjorerna hade försökt bygga upp två kyrkor under 1500-talet, men båda brändes av invånarna som uppenbarligen inte var speciellt angelägna om att konvertera! Stadens fall orsakades troligen av att handelsrutterna förändrades när europeiska stormakter tog kontrollen över området.
När byggnader och pyramider först hittades såg de givetvis inte ut på det sätt som på bilden ovan. De var ganska förfallna och i området finns många byggnader som inte blivit återställda och renoverade som ger ett gott pedagogiskt exempel på hur det såg ut när staden var helt täckt av skog.
En bit längre fram såg vi något som jag länge önskat att få se, en bollplan… Guiden frågade om någon hört talas om a ”Maya ball Court”, bland alla ”no” hördes ett ”yes”, gissa vem. Här spelade två lag mot varandra och försökte få in en hård boll genom ett mindre hål, uthugget ur en sten, som satt vid sidan av planen. Pressen att vinna var tämligen stor då förlorarna avrättades (eller möjligen endast deras lagledare), kanske något att införa inom dagens mugglarsporter…?
När man såg detta, bilden nedan, började vissa tvivel inställa sig kring möjligheten att komma ut från platsen levande!
Det visade sig dock inte vara någon överhängande fara.
Centralt i staden låg det höga templet och där var det möjligt att klättra upp till toppen, givetvis togs den möjligheten trots tryckande värme och aggressiva myggor.
Vandringen genom den täta grönskan gick vidare till nästa tempel, ett med stora Olmekiska stenhuvuden, en kultur äldre än Maya.
Bakom detta tempel höll en familj apor till i träden, försökte få lite bilder även på dessa men det var inte enkelt. En av flockens yngsta medlemmar lyckades jag dock fånga i sökaren.
Då deltagarna var mycket intresserade av platsen drog besöket ut på tiden, vår guide började bli lite orolig för tiden då natten snart skulle sänka sig över djungeln och då skulle nattens djur komma fram. Men varför vara rädd för några ormar, skorpioner, spindlar och kanske en jaguar? Vi blev dock inte kvar så långe utan tog oss tillbaka till båtarna för att bege oss ut ur skogen och slutligen även ut på det stora vattnet för att återvända till Fram som tålmodigt låg och väntade.
Under natten förflyttade sig fartyget ut mot det karibiska havet och ett mycket speciellt naturfenomen, korallrevet Half Moon Caye och dykarnas paradis The Blue Hole. Det senare är ett slukhål, det borde passa Hallén bra skulle nog elaka tungor säga…
Hålet var målet för de som önskade att snorkla, jag ville besöka Half Moon Carye. Där fanns nämligen earth cachen ”The Blue Hole – Half Moon Caye”.
Transporten från Fram gick snabbt och lätt och därefter var det bara att kliva in bland palmerna, och se upp för fallande nötter. Kokosnötter lär skada fler människor varje år än ormar, och det var faktiskt nära för en person i sällskapet som var mycket nära att få en rejäl nöt i skallen – det hade inte slutat väl.
CO önskade att man skulle fotografera sig vid hajväggen, först var jag lite förbryllad över var den var, men så fick jag syn på något!
För att hitta svaren på frågorna fick jag gå den lilla naturpromenaden och insamla informationen som behövdes. Där påträffades en del av öns invånare.
Efter ett mycket lyckat besök på Half Moon Caye återvände jag till skeppet för att få lite skugga, det var minst sagt varmt denna dag. Under kvällen lättade vi ankar och kaptenen satte kursen mot nästa land under denna fantastiska resa.
Halléns Geocachingäventyr 