Besök vid ”världens utkanter” är spännande, att passera N 80° med fartyg tillhör inte det alla har gjort! Det var feststämning ombord och alla samlades på akterdäcket för att ta del av en stund med festligheter. Jag hade givetvis min GPS i handen för att kontrollera att kaptenen gjorde en korrekt bedömning, så viktiga saker som bestämmande av exakt position kan man inte överlåta åt sjöfolk!

Det var trångt på akterdäck – en del av guiderna ställde upp sig på trappan, redo att skåla för N 80°.

Utanför i havet såg vi nu den lilla märkliga ön Moffen – den befolkas av en mängd fåglar, men också av en valrosskoloni, enbart herrar. Damerna har sin egen ö en bit bort. Men tydligen har några feminister ibland försökt att smyga sig in i herrklubben, men dessa försök har än så länge misslyckats!!

En riktigt slö herrklubb låg och softade på ön… Kanske lät de betarna växa för att bli mer imponerande inför uppvaktandet av damerna på den andra ön!

När vi passerat N 80° ljöd skeppets siren och jubel utbröt. Kaptenen verkade veta vad han gjorde då även min GPS visade att vi passerat den magiska gränsen.

Min Oregon blev flitigt fotograferad, många var intresserade att själva se koordinaterna.

En mycket nöjd Hallén har passerat N 80°, på min högra sida är det enbart öppet hav och sedan is hela vägen till Nordpolen och troligen finns inte en enda människa mellan mig och ”toppen” av vår planet denna stund!

Avslutningsvis kommer här en kortfilm, Moffen’s Venner – men jag vill varna känsliga läsare/tittare för dess innehåll. Jag tar inte på mig ansvaret om någon tuppar av till följd av att se på filmen och höra på den fantastiska sångprestationen och instrumentala högkultur som får ljuda genom internet.

Efter denna kulturella upplevelse (som säkert höll på att knäcka Ingabo…) skall vi vila lite – nästa cache närmade sig sakta men säkert. Men man skall inte hetsa fram loggar av burkar, man skall ta det lugnt och försiktigt i Arktis. Onsdagen den 8:e augusti närmade sig sitt slut även om solen inte gick ned idag heller, efter några timmar på däck var det skönt att gå ned till sin koj (märker ni vilken sjöbjörn jag börjar bli) för lite vila innan en ny dag med nya äventyr tog vid.